• Pseudodiskussion

    Posted on augusti 16, 2009 by in Konst och kultur

    Jag förstår inte ståhejet kring paret Andhorils användning av psedonymen Lars Kepler. Att författare använder pseudonymer, eller pen names, det begrepp som ofta används på engelska när man talar om litterära pseudonymer, är en företeelse som funnits med länge, av olika skäl. För mig som intresserat mig mycket för brittisk 1800-talslitteratur, finns förstås George Eliot (pseudonym för Mary Ann Evans) och systrarna Brontë nära i medvetandet.

    Alla dessa kvinnliga författare skrev under pseudonym för att bli publicerade alls, ELLER för att bli tagna på allvar. Andra författare har haft andra syften för sina pseudonymer, Romain Gary för att se om han skulle kunna nå framgång även när han publicerade sig under okänt namn, Ruth Rendell använder sig av pseudonymen Barbara Vine när hon skriver en viss sorts romaner, Mark Twain är ett annat känt exempel på en öppen pseudonym där ingen gåta döljs bakom namnet, Bo Baldersson en annan mer gåtfull.

    Fenomenet är alltså inte nytt. Jag förstår inte varför man ska moralisera över det paret Andhoril och Bonniers gör,  såvida man inte tycker att bokutgivning och bokskrivande ska vara rent idealistiska sysselsättningar vilket känns aningen naivt. På radio sa Jan Guillou häromdagen att det är "rent svindleri" att göra som Bonniers och Andhoril gör. Va? Hur blåögd får man vara? Alla vet väl att bokbranschen är ute efter att tjäna pengar. Guillou svarade när intervjuaren frågade om inte alla författare vill tjäna pengar, att författare vill bli LÄSTA först och främst. Såklart. Men klirr i kassan gör livet lättare för en författare. Och det har ju Guillou ingen anledning att oroa sig över. Att Alexandra och Alexander Andhoril vill tjäna mycket pengar – ja, det fenomenet är inte nytt inom kultursfären. Titta på filmbranschen. Titta på kriminalromangenren. Etcetera.

    En annan viktigare sak, däremot, är hur boken är som litteratur. Det lät härligt när paret Andhoril berättade om sitt skrivande och hur de hade kunnat jobba tillsammans med texten. Men Lotta Olsson i DN sågar romanen Hypnotisören rätt rejält även om hon erkänner dess spänningsfaktor, Magnus Persson i Svd vänder sig liksom Lotta O mot det våldsamma i boken som han upplever som spekulativt. Detta tycker jag är en viktig debatt att föra – hur utnyttjar författare och bokförlag våra rädslor för våld, övergrepp mot barn. Jag känner verkligen ingen lust att läsa boken när jag läser recensenterna jag nyss nämnt.

    Fast det slår mig att litteraturen nog alltid, till och från, haft våldet som stoff. Se på Odyssén av Homeros, författad för nästan 3000 år sedan. Här går det våldsamt till, som till exempel när Odysseus och hans män ska ta kål på cyklopen Polyfemos.

     

    Från ett kärl daterat cirka 600 före Kristus, Polyfemos får en påle i ögat! Hämtad i wikipedia, sökord Odyssén

    För det kanske det är här avgörandet fälls, i tankarna och känslan kring litteraturen vi läser. Det vi gillar, det som ger någon sorts igenkännande, förståelse, ja äkta spänning – det är bra litteratur. Och det vi tycker är bra litteratur ger oss mindre intresse för moralen kring bokens tillkomst – vi ger oss hän till upplevelsen. Verket först. Alltså.

    Andra bloggar om: Hypnotisören, Andhoril, Brontë, Mary Ann Evans, Romain Gary, Jan Guillou, moral, Odyssén

5 Responses so far.

  1. Alla Smutsiga skriver:

    Själv känner jag mig helt oberörd av ”avslöjandet” för jag hade aldrig hört talas om Kepler. Dock blev även jag lite tagen av en av intervjuverna med paret, ”Kepler har skakat om vårt liv” sa dom, ”det går inte att sluta skriva”. Jag har inte läst om bokens innehåll utan går helt på ovanstående känsla när jag ser fram mot att läsa den. Just nu läser jag en bok som heter Kanske imorgon av Lena Erkelius. Den innehåller inget våld men är så obehaglig att det bara går att läsa korta stycken i taget. Samtidigt ger den en så ovanlig kvionnobild att den måste läsas. Hu, snart måste jag läsa en bit till.

  2. Evan skriver:

    Jag tyckte också att det var intressant att höra dem. Jag hörde dem tala om arbetet i en intervju på radio och de var väldigt entusiastiska över arbetssättet. Kanske imorgon har jag inte läst men det är ju som du säger – det behövs inga överdrivna våldsbeskrivningar för att det ska vara obehagligt. Vanlig realism räcker långt om det är välskrivet.

  3. Sonny skriver:

    Jag och min man och min syster – vi är helt galna i Hypnotisören. Den är helt underbar. Jag kände inte till författarna bakom, men nu blir man förstås nyfiken. Det spelar ju ingen roll vem som gömmer sig bakom ett namn, det viktiga är ju att boken är så fantastisk.

  4. Evan skriver:

    Det var ju spännande att höra! Man, jag, kanske borde läsa den? Kanske bedöma den själv?

  5. Sture Haglund skriver:

    Jag tycker nog att det här är en av de sämre böckerna jag läst. Hafsigt hopkommen utan trovärdig intrig och personteckning.


%d bloggare gillar detta: