• Novellen

    Posted on augusti 22, 2010 by in Konst och kultur

    Som genre anses novellen av många vara den svåraste att lyckas med för en författare. Det är svårare att skriva kort än långt menar många. Också att begränsa handlingen så att det blir lagom för den korta novellformen är svårt.

    Och en riktigt bra novell är härlig att läsa. En av de bästa jag har läst är Annie Proulxs Brokeback Mountain som filmen med samma baseras på. Alice Munros noveller är fenomenala, likaså Jonas Karlssons. Och så har jag nu blivit bekant med Jhumpa Lahiri, vars novellsamling Interpreter of Maladies jag just nu njuter av.

    Det är eftertänksamt och fint berättat, melankoliskt.  Fokus på detaljer som ger en undertext att fundera över. Oerhört moget skrivet av den, när boken kom ut, endast sådär 30-åriga författaren. Övertygande skildrat om utanförskap och människans egentliga ensamhet. Och vår stora längtan efter gemenskap. Allt skildrat med små men trovärdiga gester.

    Men jag blir störd av de avbrott i mitt fokus som själva novellsamlingsformen skapar. För det är ju så vi ofta läser noveller. Ofta är ju noveller till en början publicerade en och en i en tidskrift. Och då får de fungera på egen hand. Men när de kläms in i en bokpärm blir det ofta för mycket. När jag har läst ut en novell så måste jag pausa för att kunna ta in nytt i nästa novell, bekanta mig och fördjupa mig i ett annat galleri av människor, i en ny tråd som det ska nystas i.

    På så vis är ju romanen oslagbar för dem som vill gå in i läsning grundligt och länge. Det handlar då ju om läsning i timmar, inte i minuter. Man får så att säga betalt för sitt engagemang.

    Kanske det problematiska med de självständiga enheter som noveller utgör i den konstruerade formen novellsamling, är ett av skälen till att jag så mycket gillade Jonas Karlssons sätt att skriva novell i Det andra målet – varje  berättelse hakar nämligen i nästa på något sätt. Vi får berättat berättelser om samma gäng personer men utifrån olika perspektiv. En intressant variant.

    Trots detta är Lahiris noveller i hög grad läsning som jag vill rekommendera. En arbetskamrat tipsade mig via facebook (som för övrigt inte känns som det har lyckats stjälpa min bloggvilja) att boken finns översatt att köpa för 24 kr i internethandeln. Den indiske tolken heter den på svenska. 

    Sommaren är slut. Det är inte bara kalendern som drar mot höstmånader. Även väderleken tycks vilja bekräfta detta. Regnet öser ner denna näst-sista söndag i augusti. En bra bok kan öka lusten att hålla sig inne. Bara den kommande hösten bjuder på utomhustid också, gärna med svampplockning som sysselsättning.  

     

    Bakom 

    Andra bloggar om: Jhumpa Lahiri, Alice Munro, Annier Proulx, Jonas Karlsson, noveller

4 Responses so far.

  1. Mikael skriver:

    Den ser jag fram emot.
    Javisst, suget mellan novellerna är speciellt. Vart tar personerna i texten vägen, kunde jag fråga mig när jag senast läste (eller avbröt läsningen av) Munro. Känslan kunde vara kvar en bit in i nästa novell och några gånger fick jag börja om att läsa.
    Ännu en bok av henne har översatts 🙂

  2. Evan skriver:

    Ja, hon har kommit att bli en av de många anglosaxiska kvinnliga författare som översätts direkt. Men det är hon värd, i varje fall om det görs väl. Översätts.

  3. Jah Hollis skriver:

    Som jag minns det från den tiden jag läste en massa böcker fanns det en och annan som behärskade båda formerna (och detta är ju ett tag sedan). Isaac Asimov var en favorit i SF-genren med novellerna i Jag, robot och de många romanerna i Stiftelsen-serien.
    Lars Gustafsson kunde också få till det vad gäller såväl noveller som romaner även om han blev allt segare att tugga med åren.
    Sedan måste jag få säga, även om det kanske inte är rumsrent, att jag tycker att Jhumpa är ett roligt namn. 🙂

  4. Evan skriver:

    Jo, jag vet att du gillar Asimov som jag är dåligt bekant med. Som människoskildrare är Lahiri stor. Jag föreslår ett bokköp. På Ad libris för 24 pix. Som sagt.


%d bloggare gillar detta: