• Fiktionsbehovet fixat med Netflix

    Posted on juli 25, 2013 by in Konst och kultur
    vagg

    Ett oändligt behov av fiktion har jag.

    När jag i höstas blev liggande med en konstig virusinfektion prövade jag på en månad med Netflix. Jag såg åtminstone två säsonger av serien Dexter, om den gode massmördaren (ja, det blir mindre och mindre trovärdigt ju längre man kollar!). Sedan har jag återvänt som ”reguljär” kund och tycker att deras utbud och pris, 79 kronor i månaden, fyller mitt behov av fiktion i varje fall så här långt.

    Nästa val blev House of Cards, en serie gjord enkom (ha, retroord) för Netflix. Med Kevin Spacey och Robin Wright i huvudrollerna och i stort mycket goda övriga skådespelarprestationer kunde det knappt bli fel. Serien handlar om en rutten politiker. Believe me, han är rutten. Oj. Bra serie.

    Senast har jag sett, också en Netflixenkomare, Orange is the new black. Riktigt bra var den, jag såg den färdigt på en dryg vecka. Sträcktitta är ordet för detta beteende enligt mina googlingar.

    Serier är kul. Men de ger sällan något som man har med sig i den mentala ryggsäcken efteråt. Av de tre serier jag har nämnt än nog House of Cards den som har mest övervärde. Kanske man kan kalla det.

    Därför vill jag slutligen slå ett slag, nej två slag, för lika många långfilmer som jag sett på Netflix. Den ena, Babettes gästabud, är från 1987. Jag vet knappt hur jag hittade den, men förmodligen hittade Netflix den åt mig. Netflix föreslår filmer efter ens tidigare val.

    Filmen bygger på boken med samma namn av Karen Blixen. Den gav Danmark dess första Oscar någonsin och är, tycker jag, ett riktigt litet mästerverk. Det är en historia om en liten by på Jyllands östkust, dit franska Babette kommer. De få invånarna lever ett mycket begränsat liv, med Gud som rättesnöre och i sina hjärtan. Detta fyller dem. Ni får se själva, Stéphane Audran spelar Babette och övriga roller görs med den äran. Speciellt fint är bilderna på bybefolkningen och de två systrarna som Babette bor hos. Det är en vacker och sorglig film. Jag rekommenderar den varmt, varmt.

    Härom kvällen såg jag Half Nelson. Oj, den tog tag i mig, Inte för att den handlar om en lärare, nej, utan för att historien om den unge drogberoende högstadieläraren handlar om ett sådant fint möte. Det är det mellan honom och den tolvåriga Drey som kontakten skapas. Hon blir vittne till hans desperata crackrökande inne i tjejomklädningsrummet och eftersom droger är vardagsmat i hennes värld blir hon inte rädd.

    Dessa två formar någon sorts band mellan sig som till stor del behandlar om att båda vill bort från de liv de lever men ingen av dem har någon som kan hjälpa dem eller som de vill bli hjälpta av. Ryan Gosling som spelar huvudrollen är riktigt, riktigt bra och Shareeka Epps som spelar den tolvåriga svarta flickan är underbar med sin lågmälda röst. Ja, den filmen ger mycket.

    Så, känner ni er sugna på ett generöst flöde av fiktion, när ni vill, var ni vill (har också en app i telefonen som jag dock inte använt än), så föreslår jag Netflix!

    Andra bloggar om: , , , , ,

    Relaterade bilder:

2 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Kul! Jag har haft en provmånad på Netflix tidigare i år för att kolla in den mycket hypade House of cards och den levde upp till hypen. Oemotståndligt med så mycket solfistikerad elakhet i snygg och välspelad förpackning. Gillade särskilt ett avsnitt där Frank gav Zoe oralsex medan hon talade med sin pappa i telefon. Oväntat kinky för att vara i en stor mainstream – serie i USA.
    Tyvärr funkar inte Netflix med mitt operativsystem, Ubuntu, så jag fick se på biblioteket, vilket gjorde det lite omständigt och jag nöjde mig med halva första säsongen. Tyckte jag fått koll på fenomenet och så började det bli lite mycket samma samma.

    • Eva Nygren skriver:

      Hej Tobbe, trist att du inte kunde se klart House of cards. Mycket bra utveckling i berättelsen tycker jag. Och så måste du se Orange is the new black, den är jag rätt säker på att du skulle gilla!