• Den ensamma jasminen

    Posted on oktober 19, 2013 by in Konst och kultur

    Eftermiddagsbio är min grej. Och jag har inget emot att gå ensam. Idag såg jag Woody Allens Blue Jasmine. Det var en riktigt bra film, en mycket sorglig historia.

    Gerda

    I Domkyrkans krypta ser vi konst av Madeleine Hatz. Här finns också äldre konst. Detta är Gerda, jätten Finns hustru. Hon skyddar barnet Sölve. Ja, de finns alla i Lund. På Gerdahallen, Finngatan och Finn in, och förstås fina Sölvegatan. Så jag gillade denna variant som personalen i Domkyrkan i kväll gav när vi frågade vem figuren runt pelaren är. På Domkyrkans hemsida står dock ”Den södra kolonnen (som enligt sagan föreställer Finns hustru och barn) är betydligt mer svårtydd, det finns ingen teori som har accepterats av alla kännare. Om man tittar närmare på figuren ser man att den inte föreställer en kvinna utan en man med ett styrkebälte runt midjan, även barnet i mannens famn har ett styrkebälte. Vidare är mannen bunden fast vid pelaren med ett rep och i hans händer håller han en kavel för att nå runt pelaren. Skulpturen kanske föreställer en byggnadsarbetare som reser en pelare med det lilla barnets oskyldiga tro, eller en liten ängels, hjälp. En annan teori hävdar att de föreställer Simson och Delila.”. Vem ska man tro på?

    Ofta känns Allen lite jobbig, tycker jag som har svårt med hans humor. Mycket känns kanske för bekant för mig.  Men hans filmer blir, i mina ögon, bättre och bättre. Och den här filmen gjorde starkt intryck på mig.

    Det är mycket på grund av Kate Blanchetts utomordentliga skådespel. Så övertygande! Den vackra, svala, eleganta Jasmine (tidigare Jeanette men det namnet var inte intressant nog) beger sig till San Francisco till sin syster, adoptivbarn som hon själv. Ginger som hon heter, lever enkelt, jobbar i kassan i en supermarket och har en relation med en kille som Jasmine tycker är alldeles för simpel för Ginger.

    Själv har hon varit gift med stenrike Hal (också mycket väl spelad av Alec Baldwin). ”Det spelade Blue Moon när vi träffades” berättar hon för alla, även för dem som knappt lyssnar. Det har blivit som ett tröstande mantra för henne.

    För sanningen uppenbarade sig efterhand i hennes och Hals äktenskap. Hal var en svindlare och bedragare, notoriskt otrogen och Jasmine har levt i en enda stor livslögn.

    Att släppa taget och leva ett sant liv visar sig vara mycket påfrestande för henne. Nära nog omöjligt. Hennes namn är inte hennes eget, hennes forna liv var en bluff. Vem är hon? Jag blir påmind om The Great Gatsby. Det finns paralleller.

    Efter filmen är jag mycket tagen. Men då möter jag min man som heter Mats och det vet jag är sant. Vi går en sväng på stan, går in på en restaurang och äter lite mat. Går in på några gallerier, det är konstkväll.

    I Domkyrkans krypta visas målningar av Madeleine Hatz vars målningar är kommentarer till förföljelsen av kristna i Kina. Där får man inte tänka fritt. Än. Men vänta bara.

    bild

    Madeleine Hatz tavlor hänger vackert på de gamla kyrkomurarna i kryptan.

    Vi går också in på Konsthallen som för en gång skull inte gör mig vresig. Ikväll sjunger nämligen Svanholm Singers, en manskör från Lund, ledd av en kvinna. Yes! Och de är så vansinnigt bra! Sådana tenorer! Tänk, att en sådan replik ska komma från mig. Ja, vad vet ni om min röstsmak? Inget, antagligen. Men jag insåg ikväll att det finns tenorer och tenorer. Och dessa var vassa!

    Så allt som allt en fin kulturdag. Och – imorgon ska vi åka och titta på rödkålsfältet igen. Jag kan knappt bärga mig: Har de, eller har de inte, skördat kålen än?
    Andra bloggar om: , , ,
    Mer om detta senare. Spänningen stiger.

One Response so far.

  1. Tobbe skriver:

    I helgen har vi äntligen sett Blue Jasmine, och Cate Blanchett är ju verkligen värd sin Oscar. Helt underbar i rollen. Och slutet är så bra! Ja, då känns det väldigt bra att ha sin käraste helt nära.


%d bloggare gillar detta: