• Frost, en LSD-tripp

    Posted on januari 15, 2014 by in Konst och kultur

    Thomas Bernhard. Känner ni till honom, den österrikiske författaren, den som enligt vissa, ”mest inte fått Nobelpriset” trots att han borde?  Jag fick hans debutroman Frost, utgiven i år på bokförlaget Tranan och jag fick den på min namnsdag, 24 december. Det är en vacker bok, inköpt av Adam på bokkaféet i Umeå som han vet är mitt favorithak i den staden. Boken hade nog aldrig kommit i min ägo på annat sätt.

    bild

     

    Och den hade nog aldrig blivit läst på annat sätt. Bitvis i läsningen känns det som jag är på en LSD-tripp. I och för sig har jag aldrig varit på en sådan. Men ni fattar – det känns hallucinatoriskt stundom.

    Det är en svår läsning, en märklig historia som inte kan klassificeras och som jag läser med ansträngning. Den väcker äckel, avsky, viss förundran ibland och ofta stort intresse för dess stil. Bernhard lyckas nämligen skriva på ett sätt som inte är likt någon annans. Berättaren, jaget, är en AT-läkare som kommit till staden Weng uppe i de mest avlägsna och isolerade Alperna för att spionera på målaren Rauch. Brodern, kirurgen Rauch, har gett AT-läkaren, vars namn vi aldrig får veta, i uppdrag att ”observera” brodern.

    Det vi sedan som läsare får ta del av är en framställning av målarens tankar som är rapsodiska och förvirrade, emellanåt intressanta. Och SÅ dystra. AT-läkaren iakttar men det blir för läsaren mer och mer tydligt att han också påverkas av målarens sinnesstämning och suicidala världssyn. ”Döden kan bara vara upphörandet av all smärta. Döden betyder att vara fri från allt; framför allt från mig själv.” Så talar målaren Strauch.

    Stilistiskt bryts normer hela tiden. Tempusbyten är legio och berättandet går från läkaren till målaren och det kan vara svårt att hänga med.

    Men de är spännande, Bernhards stilbrott. Han skapar en röra och rörelse i framställningen som väl motsvaras av målarens förvirrade tillstånd.

    Målaren beskriver en omgivning som kan vara medeltida, ja tidlös, inte mycket i texten får oss att känna att boken faktiskt är utgiven 1963 som Bernhards debutroman. Den känns lite som Sartre, kusligt emellanåt som hos Poe. Man är på värdshuset, ute på promenader i bergen, i lärkskogen. Och hela tiden är det frost.

    Men mest av allt påminns jag till en början om Marlen Haushofers ”Väggen” som också är en underlig bok som fascinerar mig. Att båda dessa två är österrikare kan ju inte var en händelse. Dystra, rätt destruktiva.

    Mycket i boken är osympatiskt. Målaren verkar vara en kvinnohatare: ”Vet ni att frosten förvandlar alla män. Frosten och kvinnorna tar död på männen.” Det figurerar bara en kvinna i boken och hon är värdinna på värdshuset. En sexhungrig, snål person som AT-läkaren misstänker serverar hundkött. Enligt det jag läst mig till var Bernhard, som tydligen hade en svår, ensam barndom, asexuell. Det är något kroppsfientligt i hela boken.

    Ja, vad säger ni? Orkar ni läsa mer av mina tankar om boken? Gör ni inte det så orkar ni nog inte läsa boken.

    Jo, men det är vackert, bitvis, oerhört vackert, om än dystert. ”Natten är långt mycket mörkare än föreställningen om natten och dagen bara ett dystert outhärdligt mellanrike.”

    Så här beskriver AT-läkaren målarens tal: ”Hans meningar är som årtag, som han skulle komma framåt med om det inte var för den starka strömmen.” Detta känns som en beskrivning av boken, eller dess stämning, eller dess rörelse. Den beskriver ett kaotiskt stillestånd, ett stiltje som egentligen bara kan leda till självmord.

    Ett fantastiskt arbete tänker jag mig att översättaren, Jan Erik Bornlid, har gjort. Se detta: ”Nu är det mordintrigernas tid, gårdarna är bedövade av snöfallets dårskap. Packet skruvar bort låsen för stallen och tystar boskapen. Under natten är luften sönderhackad av svansbenspryglade käppar.” Det kan inte var lätt att ta över från ett språk till ett annat.

    Boken slutar med en rapport som AT-läkaren gör till brodern, kirurgen Rauch. Där vittnar han själv om att han påverkats av målaren. I bokens slut får vi veta, säkert till ingen läsares överraskning, att målaren försvunnit i ett svårt snöfall med trolig förfrysning som följd.

    Så vad gav boken mig? Jag läste den trots allt från pärm till pärm – och ja, en mycket vacker pärm som förlaget Tranan skapat till denna utgåva. Vad ska jag säga? Den grep mig på något sätt. Flödet, tonen, stilen. Och så undrar jag mycket över dessa österrikare. Även Jelinek är svår och dyster. Det är tankeväckande.

    Enligt Kulturnytts recensenter (som tycker boken är trist, i stort) är böckerna därefter bättre. Kanske kommer jag fortsätta med en senare bok. Senare.

    Sedan lärde jag mig faktiskt tre nya ord. Föhn, stavat som så, kände jag inte till. Och då fattar jag förstås varför en fön heter som den gör. Sedan ordet hålväg, som jag tycker är väldigt ”intriguing”. Ja, här får ni allt klicka på länken så ni lär er om våra kanske äldsta vägar. I ”Frost” är det mycket hålvägar. Det är naturligt att sådana skapas uppe i bergen.

    Du din lilla rackare! Vem har inte blivit kallad det? En liten filur som hittar på bus? Njae, inte ursprungligen. Läs här Språktidningens intressanta artikel om det ordet. I boken ”Frost” är rackaren en rätt obehaglig typ som tar hand om lik, både människolik och djurkadaver.

    Så all in all, allt som allt. Adam – tack för boken. Tack för att du på det här sättet fick in mig på ett nytt spår, bort från det svenska och anglosaxiska där jag ofta hamnar. Det ska vara en bra rekommendatör (nä, jag vet, ordet finns/fanns inte) till det.

    Andra bloggar om: , , , ,


%d bloggare gillar detta: