• Ingen trist turist

    Posted on augusti 28, 2014 by in Konst och kultur

    Jag har just läst tre recensioner av filmen Turist, gjord av Ruben Östlund. Jag håller med alla recensenterna, och ingen. Det handlar om GP, SvD och Sydsvenskan.

    Filmen handlar om en familj, Tomas och Ebba, föräldrar, som åker med barnen Harry och Vera på skidsemester i de franska alperna. Man ska nu ha det trevligt för pappa Tomas ”jobbar jämt” som Ebba säger i filmens inledning. Snart, på dag 2 av 5, inträffar konflikten. Vid en lunch i backen kommer en lavin (verkar det som men detta visar sig vara falskt) att rasa ner över lunchgästerna som sitter ute i solen. Alla blir rädda och springer därifrån.

    bergen

    Vackert men farligt

    Dagen efter anklagar Ebba Tomas för att ha lämnat henne och barnen när lavinen kommer för att rädda sig själv och sin iPhone. Tomas förnekar detta. Detta skapar en kris hos Ebba som sedan utvecklas efterhand.

    Filmen är till en början svår att få grepp om. Jag upplever skådespelet som lite taffligt, stör mig över att barnen gestaltas så vagt i konturerna. Men sedan bygger Östlund upp en stämning som är mycket suggestiv. Den känns overklig, nästan drömlik.

    Å ena sidan har vi miljön i den lägenhet där familjen bor. Där är det trångt, ja, kanske framför allt i bemärkelsen hur kameran rör sig. Vi har få rörelser i sidled och små liksom trånga bilder. Å andra sidan har vi bergen utanför som visas grandiost, ja också bitvis hotfullt och kanske mer som dekor, med Vivaldis årstider dånande på dragspel till. Å tredje sidan har vi backen, liftarna, också filmade i närbild, lite instängt. Ja, mycket instängt.

    Det är obehagligt med växlingarna mellan miljöerna, miljöerna talar till oss. Kanske är de det bästa i filmen. Jag blir mycket illa berörd av bergen som visas, snömaskinerna som hjälper till att skapa  den miljö som sedan ska användas av och röjas i av familjer som denna, på jakt efter avkoppling och det man kallar kvalitetstid.

    Vi har scener med vänner till familjen. En med en kvinna som Ebba verkar både avundas och förskräckas av eftersom Charlotte, som hon heter, inte tror alls på monogami, en annan med goda vänner på besök som får ta del av parets konflikt när Ebba bryter ihop och berättar om händelsen med lavinen.

    En städare ser familjen på det mycket opersonliga hotellet. Han iakttag paret Ebba och Tomas, tycks förstå att här pågår ett drama. Hans blick är kanske min, kanske Ruben Östlunds, kanske allas. Det är en stark och viktig detalj i filmen som jag tycker lyfter hela bygget.

    Man pratar inte i familjen. De scener där familjen är samlad (i och för sig inte många) ger ingen känsla av kontakt. Det är tyst och anonymt. Barnen får vi inte veta mycket om, de  finns där som pjäser i dramat.

    Mot slutet, som näst sista scen, ser vi en situation där Tomas får vara hjälte. Kanske skapar han den för att få vara duktig? Han tar med familjen ut på en skidtur i farligt väder, lovar att allt ska gå bra om de bara följer honom. Men Ebba kommer efter och han måste ta sig tillbaka till henne och ”rädda” henne. Gör han detta, gör hon detta, för att återställa balansen och harmonin i  relationen?

    Slutscenen är mycket märklig. Är Östlund ironisk? Jag vet inte. Om han inte är ironisk förstår jag inte riktigt vad han menar.

    Det här känns som en mycket ojämn film. Den påverkar mig stundom och gör mig undrande i andra delar. Kanske känns den inte tillräckligt genomarbetad. Vissa scener känns löst hängande som när Ebba och Tomas ska äta middag med Charlotte och en kille hon träffat under dagen. Charlotte har under den här lilla sekvensen två olika tröjor på sig. En småsak kanske men oproffsigt. Kanske borde hela den scenen strukits.

    Ja, kanske hade filmen mått bra av stramare redigering och eftertanke. Lite mer arbete. Filmen tar upp hur svårt det är att upprätthålla ett falskt jag. Speciellt i en så svår situation som det är när man är förälder och i en pressad familjesituation. Det är ett angeläget ämne som många av oss kan känna igen oss i mer eller mindre. Jag tycker att filmen är intressant och tankeväckande även med sina brister. Det är också kul, tycker jag, att vi i Ruben Östlund har fått en berättare som använder sig av ett rätt unikt bildspråk. Att få ta del av det bekanta på ett nytt sätt.

    Andra bloggar om: , , ,
     


%d bloggare gillar detta: