• Krattar löv

    Posted on september 30, 2014 by in Allmänt filosofiskt

    Jag går i trädgården och krattar löv, en av de sista dagarna i september 2014. Det känns som att jag nyligen gjorde detta. Kan det verkligen vara ett år sedan sist?

    bild

    I Umedalens skulpturpark sista helgen i september, detta nådens år.

    Tiden går fort. Fortare och fortare. Och jag är i huvudet som vanligt, alldeles, alldeles för mycket. Alldeles för lite bland löven. Jag tänker på mitt liv efter detta. Efter att jag har slutat jobba.

    Sedan jag bestämde mig för att sluta jobba som lärare till våren så har hjärnan långsamt gått in på högvarv vad gäller frågan ”Sen då? Vad ska jag göra sen?”.

    Att tänka på att jag kommer kunna släppa och slippa en del uppgifter som lönearbetet ger mig, det är på många sätt en lättnad. Att tänka att det blir sista gången jag måste sätta betyg till våren, till exempel. Men även andra saker. Mycket blir skönt att slippa.

    Jag pratade igår med någon som jag tidigare hade en del att göra med på mitt jobb. Hen påminde mig om möten vi haft, uppgifter vi hade delat. Då blev jag påmind om den Eva jag varit under de 19 år jag varit på skolan, det engagemanget jag haft. Att jag gått in för det. Det kändes skönt.

    Då förstod jag också att jag, jag som är en mästare på att ta ut sorger i förskott, ni anar inte, då förstod jag att jag mentalt förbereder mig för det tomrum som ska uppstå inom mig när jag lämnar skolan. Jag lämnar ett rum. Det blir tomt. Jag måste ha ett annat att gå in i.

    Tänker ni, hon har väl en massa rum att gå in i. Jahajarummet till exempel. Målarstudion, den lilla i grovköket. Bokläsningsrummet som finns i fåtöljen. Jorå. Vischt.

    Men det är som att frågan vad är det för mening med allt? blir mer aktuell nu. Säger Karin: Den bästa dagen är en dag av törst. Säger jag: Men det är inte kul att vara törstig. Säger Karin: Den mätta dagen, den är aldrig störst. Nähä, hur kul är det att vara hungrig? Det vet jag som fastar en dag per vecka. Det är kul för masochister och andra konstifika.

    Alltså. Det handlar ju om att bryta upp, den nya dagen gryr. Och att det är svårt. Och att det är nödvändigt. Och att jag vill. Men är lite, nej, rätt mycket, ängslig.

    Som Pär sa: Jag famlar kring i detta dunkla rum. Just så är det nu. Ett dunkelt rum. Tänk vad poeterna hjälper oss. Karin Boye och Pär Lagerkvist. Ni som skrev på enkelt sätt, på vacker svenska.

    Jag undrar om ni också krattade löv. Och tänkte så det knakade och rasslade bland löven.

    Andra bloggar om: , , , ,

     

4 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Hudnära text! Vacker bild!
    Litet och sårbart
    Hämta hem
    Trygghet och styrka.
    Knak och rassel
    Skydd i älvringen
    Väntan på hen som kommer

  2. Eva Nygren skriver:

    Tack Tobbe. Fint skrivet också av dig. Kan sårbarheten märkas är det bra. Det ger mig styrka.

  3. Maria skriver:

    Jösses, en pensionär i vardande? Det är märkligt, förr i världen var det liksom bara gamla människor som var pensionärer, nu för tiden drabbar det visst vem som helst.Förstår dig men tror att du kommer att landa i detta också och finna dig göra nytta på andra sätt. För även om vårt yrke är slitigt på många sätt så gör vi ju en del nytta, och det finns inte så lite tillfredsställelse i det. Därför tycker jag att du gott kan tillåta dig att gå och skrota, när det blir dags. Det är kraftigt underskattat, faktiskt.Och behövs, det gör du ju i alla fall. Vad du än sysslar eller inte sysslar med. Typ.


%d bloggare gillar detta: