• Ett litet smycke

    Posted on december 14, 2014 by in Konst och kultur

    ”Tolv år hade nog gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid.” Så effektivt inleds den tunna romanen ”Lilla smycket” av Patrick Modiano, rekommenderad mig av vår skolbibliotekarie Petra vid ett fem minuters lunchmöte. Med rätta.

    vilsen

    Vilsen. En akvarell med collage som jag själv gillar mycket.

    Ett riktigt litet smycke är den täta romanen som i jagform berättar om den 18-åriga Thérèse återupplevande av en traumatisk barndom när hon en dag tycker sig se sin mor i tunnelbanan, en mor som övergivit henne och senare dött enligt vad Thérèse fått veta.

    Först mycket sent i boken får vi veta vad titeln anspelar på, det som vi i första meningen får serverat som en aptitretare för vidare läsning. Det handlar om en mycket ensam flicka som har kunnat hanka sig fram på egen hand sedan tidig ålder men vars jag är svårt skadat. Mötet med kvinnan i en trådsliten gul kappa, en kvinna som påminner henne starkt om modern, sätter igång starka känslor och undanträngda minnen (jodå, sådana finns visst i någon bemärkelse!) kommer upp till ytan.

    Man kan säga att det är en sorts psykologisk spänningsroman där det finns mycket undertext. Att Modiano fått Nobelpriset förvånar mig inte, det är hög kvalitet på romanen. Det är fåordigt men mäktig. Han serverar handlingen på ett sällsamt sätt där hus, miljöer och kvarter spelar en viktig roll. Det förvånar mig dock att någon fras i sin helhet upprepas, som beskrivningen av den gulklädda kvinnans sätt att röra sig ” … med den forna dansösens sviktande gång”, en formulering som återkommer i identisk form två gånger. Även en annan, liknande formulering används och jag undrar om detta beror på ouppmärksamhet eller inte. Jag har läst att Modiano kan använda liknande händelser i sina böcker på olika sätt, och det kan fungera, det beror på hur det görs. Man ser det ser även hos andra författare (till exempel Richard Ford som jag skrivit om här med stor beundran). Att använda en så distinkt beskrivning som den citerade två gånger stör dock i varje fall mig.

    Men det är det en stark berättelse om Lilla smycket. Thérèse plågas av det förflutna och nuet klarar hon verkligen knappt av. Trots detta finns det ljus i hennes tillvaro. En är den udde Moreau-Badmaev, en man som sitter uppe på nätterna och lyssnar på radio, skriver sammanfattningar och kan tala tjugo språk.

    En annan är apotekaren, den i boken som står för det goda. Hon är den som ser Thérèse och ser hur svårt hon har det. Hon är en räddande ängel.

    Namn, precis som miljöer, spelar roll i boken för att definiera människorna. Thérèse är ofta osäker på vad folk heter, hennes mor använde två olika namn och Moreau-Badmaev säger att hon själv kan bestämma vilket av hans namn Thérèse ska använda. Det är som att nästan alla i hennes omgivning är opålitliga.

    Även om boken på ett sätt har ett positivt slut gör den mig ledsen. Den handlar om ensamhet. Också om hur sårbart varje barn är och faktiskt nästan oändligt lojalt och om hur det kan exploateras. Det skapar dock djupa sår. Och de läker bara med svårighet, om ens alls.

    Andra bloggar om: ,

2 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Jag hörde en 30 min dramatisering av Lilla smycket med Pernilla August på sr.se och jublade rakt ut över slutet, som jag antar även är bokens slutrader! Precis! Att hamna på den sjukhussalen, i mitt fall bildligt, har blivit även min räddning! Och detta trägna sökande efter smulor från kärlekens bord. Lilla smulan blev sakta men säkert en HEL måltid.


%d bloggare gillar detta: