Det blev med ens så stilla

Boet vid vårt bo. Skylten från för länge sedan, gjord av en av våra ungar.

”Jag såg tre skator idag som gick runt på marken nedanför boet” säger Mats när jag kommer hem från jobbet. ”Jävla nazister” utbrister jag när jag tänker på skatorna. Då är det nog kört för de små koltrastungarna. I år igen.

Allting kan användas när det är brått med bygget.

I några veckor har de huserat utanför vår ytterdörr, i en liten nisch mellan brädorna. Koltrastparet har byggt bo på ett ovanligt kreativt sätt (vi har haft dem där tidigare, detta par eller kanske någon släkting).

En dag övergår byggandet i matansamling. Vi ser genom köksfönstret hur de hoppar runt i gräsmattan och drar upp maskar, de fyller näbbarna med sådant som kan ätas och flyger i skytteltrafik till boet bara en halv meter från vår ytterdörr. När vi går ut för att ta in morgontidningen eller bara lämnar huset, gör vi det med större och större försiktighet för att inte störa, inte skrämma vare sig de ungar vi antar måste finnas i boet, eller deras hårt jobbande föräldrar. Tala om att få livspusslet att gå ihop.

Morgonfotografen

Och så händer det. Med ens blir det så stilla. Nu ser jag inga fåglar längre röra sig utanför huset, koltrastparet är borta. Ingen rörelse i boet som kan tyda på liv.

Jag har nu mina sista lektioner med en klass som jag har varit mentor för. Av olika skäl, bland annat besöket av Lea Gleitman, så har andra världskriget kommit upp på mina lektioner. Det har varit för att vi diskuterat värdegrundsfrågor, fördomar. Det har också berott på att eleverna visat ett sug efter att förstå och känna till.

Så när jag nu väljer något att jobba med som kan kännas lämpligt dessa sista lektioner så blir det filmen ”Den bästa av mödrar” som jag tar in salen. Den handlar ju om en sida av kriget som inte många ungdomar känner till. De finska krigsbarnens historia är rätt lite känd, sorglig i många fall och bör berättas.

I filmen hamnar pojken Eero som finskt krigsbarn i Sverige (70 000 barn kom till Sverige från Finland under kriget). Hans pappa har dött och hans mamma orkar inte ta hand om honom. Han kommer till ett par i Skåne (där alla i filmen av någon anledning talar stockholmska, dåligt för autenticiteten) men har svårt att finna sig till rätta. Detta inte minst på grund av fostermammans sätt att förhålla sig till honom. Skälet till detta kommer oss till del efterhand och det är en bra historia. Det är en fin och mycket sorglig film, ja tårarna rinner efterhand hela tiden på mig.

Filmen handlar om ett barn som lider. Det är svårt att se. Barn är offer för vuxnas handlande, de är maktlösa. Därför blir deras lidande så gripande och tungt att se –  lidande i krig, som i detta stora som slutade för rätt precis 70 år sedan men vars efterverkningar fortfarande klingar kallt. Och i det lilla, nära kriget utanför vårt köksfönstret vars effekter vi inte kan ana, vi människovarelser. Men vi tänker på de små ungarna. Vi tänker på dem med.

Andra bloggar om: Koltrast, bo, bygga bo, koltrastpar, Den bästa av mödrar

Relaterade bilder: