• Den andra juli

    Posted on juli 2, 2015 by in Allmänt filosofiskt

    DSC_0668Tänk, vi var tre som trängdes på den här födelsedagen. Mamma föddes 2 juli, hennes första barn Andrea likaså, 22 år senare. När mamma fyllde 34 och Andrea, hennes förstfödda, fyllde 12, ja, då hade jag fräckheten att dimpa ner som barn nr 5. Tre födelsedagar på samma dag.

    Det var alltid lite konstigt och avigt. Det blev svårt att vara riktigt glad för sin egen skull som man vill på sin födelsedag. Det handlade ju om att de andra inte skulle känna att jag tog mer än en tredjedel av dagens glans, så att säga.

    I-landsproblem. Verkligen. Och idag är jag ensam kvar som födelsedagsbarn denna dag. Och det har också sina sidor!

    Men en fin födelsedag har det varit. Jo, jag tackar. Den började med att jag klockan 23.58 igår kväll satte mig och tittade på min Facebooksida för att se om min ålder ändrade sig klockan 00.00. Och det gjorde den! Tänk att jag blev imponerad av detta förmodligen busenkla. Dum är jag. Lättimpad.

    På morgonen gick jag ut i trädgården. En sådan grönska det är nu, man nästan dånar av all färg. Jag kikar ut i vår soliga trädgård genom solbrillorna. Ser något litet ligga på marken. En fågelunge.

    Det är en talgoxe, tror jag. Den ligger liksom platt ner, med vingarna utspridda. Den ser spänd ut, rädd. Jag ser in i ett fågelöga. Det ser in i mitt mörka glas, som ”ser du mig, ser du mig, nu försvinner jag”. Så känns den blicken.

    Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag döda ungen, hjälpa den till ett snabbare slut. Jag fegar. Jag sätter mig, försöker glömma händelsen. Men det går inte. Ska jag lyfta över den in bland buskarna, så den får dö med större värdighet, undan ljusets utsatthet och mina blickar?

    När jag tänkt färdigt lyfter jag blicken. Fågeln är borta. Ingen strid med annan fågel har utkämpats, det hade jag märkt. Antingen har den hämtat sig och tagit sig därifrån.

    Eller så var allt en dröm. En dröm, en dag, i ett liv.

     

One Response so far.

  1. Ja, vilket elände för oss som förgiftades med känslan att vi hade fräckheten att dimpa ner. Talgoxögeskråck.


%d bloggare gillar detta: