-
Dammvippan
Posted on november 12, 2015 by Eva Nygren in Perspektiv
Ibland tänker jag att det nog inte var helt enkelt för min mor att vara min mor. Jag var väldigt ofta arg och besviken på henne, med rätta tycker jag fortfarande. Trots att hon har varit död i fyra år och mer så kan jag fortfarande se min vrede och besvikelse som motiverad.
Men trots detta kan jag också numera se hennes perspektiv (jag tror att jag snart måste skapa en speciell kategori i bloggpostsorteringen som heter just ”perspektiv” eftersom detta är något jag ofta återkommer till). Jag kan se att det kanske inte alltid var så enkelt att hantera relationen till denna arga dotter, yngst i en barnaskara på fem.
När jag städade idag såg jag hur dammig lampan i trapphuset är. Dammvippan måste fram, insåg jag. Bara den kan ta dammet på denna högt placerade ljuspunkt.
Efter att den tanken dykt upp kastade jag en blick ut genom fönstret. Genom just det fönstret brukar vi se folk som kommer på besök.
En gång för många år sedan, barnen var små, kom mamma med sin make körande från Helsingborg. De ställde bilen och jag såg mamma, genom samma fönster som jag nu idag tittade igenom, gå ut ur den och mot vårt hus med sina bestämda steg. Hon hade något i handen.
När jag öppnade dörren för att släppa in henne stod hon där och såg lätt generad ut. Hon samlade sig. Hon sa: ”Något som jag tycker ha varit väldigt bra när jag städar är en sådan här dammvippa”. Hon tittade lite ängsligt på mig. Jag är inte säker på hur jag svarade, förmodligen ett väluppfostrat ”tack så mycket” men mitt ansiktsuttryck avslöjade säkerligen vad jag kände. Det kan ha varit irritation över att hon lade sig i, kanske en känsla av att där kommer hon med sina ålderdomliga städredskap och ska tala om för mig hur jag ska städa.
I vilket fall som helst minns jag att jag blev irriterad.
Under många år hängde sedan dammvippan i städskåpet utan att jag använde den. Jag är säker på att hade någon annan än mamma gett mig den hade den kommit fram bra mycket snabbare. Men så en dag (när jag äntligen blev vuxen??) så kom den fram och den visade sig vara enormt användbar. Mamma hade rätt.
Minsann! Hon hade rätt, mamma!
När den här historien kom för mig idag så tänkte jag att jag verkligen hoppades att jag till sist, någon gång när hon var gammal och kändes ofarlig för mig (mer om det en annan gång …) att jag då sa till henne: Tack för dammvippan, mamma. Den är väldigt bra.
Men jag är inte säker. Å andra sidan: är det inte inte det som är en del av föräldraskapets frustration men också sanna betingelse att vi inte alltid får den tacksamhet vi tycker oss förtjäna från våra barn?
Andra bloggar om: mor-dotter, relationer, perspektiv, dammvippa
Relaterade bilder:
jo, och vi kan nog inte förvänta oss så mycket tacksamhet heller, utan får plocka de små skärvor vi får.
Ja, så är det. Men det gäller i alla generationer, n’est pas? Har du någon dammvippa?
Haha… Lustigt. Jag har återupptäckt vår dammvippa sedan ungefär ett år. Det var då jag gick ner i arbetstid rejält, för att njuta delpension. I städskåpet hängde den, och jag tänkte: Varför hänger den där. Kanske skulle man använda den.
Och så blev det. Sedan dess.
Faktum är att jag fick också en sådan dammvippa av Mamma för många, många år sedan, en av de många praktiska saker hon hade med sig på sina återkommande besök till Israel. Under årens lopp, när jag då och då tar fram en dammvippa (som sedan dess även kan inhandlas här), en svensk kokbok, en rostfri svensk kastrull eller en damastkökshandduk, tänker jag på denna praktiska, och faktiskt omtänksamma, sida av vår mångsidiga Mamma. När jag skriver dessa rader råder en stark, högljudd, östlig, torr vind utanför mitt fönster – en oroväckande, irriterande, påträngande och okontrollerbar närvaro. Men jag vet att dessa vindsvallor så småningom kommer att lägga sig och ge plats för ett uppskattande intagande av den vackra naturen som omger mig. Och så är det väl, svallorna lägger sig med åren och om vi kan komma ihåg och bli påminda om även de fina sakerna vi fått, så har vi blivit belönade!