• Det levande

    Posted on januari 26, 2016 by in Konst och kultur

    IMG_9649

    Jag vet inte hur det är med er. Men jag tror att när vi dör så finns vi inte mer. Ändå är de döda levande.

    Det är så att jag har bytt frisyr. Bara de mycket uppmärksamma märker skillnaden – trots att den handlar om en totalomläggning, en radikal förändring. Det rör sig om ett byte av riktning. Håret som tidigare kammades åt höger, i samma riktning som en kraftig virvels fall, det kammas nu åt andra hållet. Åt vänster. Mot virveln.

    Självklart är det fritt fram för var och en som är intresserad av mig och min person att se detta symboliskt. Men det handlar om något rätt konkret: Håret får på så sätt mer höjd, mer volym.

    När jag nu kommit på detta revolutionerande hårtrick, efter att ha brottats med platt hår och dålig hårhöjd i sådär fyra decennier, så kommer en bild för mig:

    Mamma hos frissan (jag var med henne många gånger, framför allt när hon var gammal). Hon kunde säga till damfrisörskan (som det då hette): ”Det viktigaste är att du kammar håret på DET hållet” och så pekade hon. I samma riktning som jag har mitt nu.

    Helt plötsligt fattar jag då att mamma, som var mycket mer insatt i fåfängans mekanismer än jag, ja hon ville också ha höjd på sitt hår men redan tidigt i sitt fåfänga liv fattade hon hur det skulle lösas. Vi är/var i samma båt. Platthårade!

    Det känns lustigt att först så här fem år efter hennes död och kanske 10-40 år efter att jag sett henne göra den där svepande gesten med handen över håret för att visa frissan i vilken riktning håret skulle läggas, först nu fattar jag att hon hade en virvel på samma plats som jag har min, och som var exakt lika kontraproduktiv för den luftiga looken som min. I virveln är mamma fortfarande levande i mig. Jag kan avslöja att det finns andra saker som förts över.

    På radion hör jag John Denver. ”Wild Montana Skies”. Jag älskar sången, hörde den i min ungdom och den gör mig glad-ledsen, mitt favorit-mood (hej, hej, ambivalens!!). Jo men, den är liksom sorgsen och så är den vacker och då blir jag glad. Gillar hans sångteknik, rakt på men rätt på.

    Jag inser dock att det finns ett skäl att jag blir ledsen när jag hör honom. Han dog 1997, knappt 60 år gammal, i en flygolycka. Jag minns att jag hörde det på radionyheterna och blev riktigt chockad. Under många år hade jag hört på hans sånger och nynnat på dem. Nu hade han ryckts undan på ett tragiskt sätt (läs gärna Wikipedia om hans liv, han hade verkligen många strängar på sin personliga lyra).

    Han är död. Men han är levande. Han och mamma och många fler inom mig.

    Andra bloggar om: , , , , , ,

6 Responses so far.

  1. Agneta Croneld skriver:

    Vilket härligt inlägg! Jag blir alltid lika glad när jag ser att du har skrivit ett nytt inlägg! Jag är också platthårad!

  2. Eva Nygren skriver:

    Hej Agneta! Så glad jag blir fär att du gillar mitt inlägg. Och så oerhört synd det är om oss platthårade …

  3. Bert skriver:

    Haha – Jag har också bytt riktning. Då och då. Beroende på hur jag vill ha det. Högt eller lågt. Egentligen är jag låghårad, men min frisör sedan flera decennier visade att det går faktiskt att lägga om mot virveln om man vill ha lite luft i lagren.

  4. Eva Nygren skriver:

    Alltså, det borde finnas en klubb för oss som går mot virveln. Mot strömmen har man ju hört talas om men mot virveln är ju lite nytt. Låghårad tycker jag låter lite bättre än platthårad. Ska nog anamma det …


%d bloggare gillar detta: