• All the Light We Cannot See

    Posted on maj 11, 2016 by in Konst och kultur
    IMG_0360 (1)

    Den här vackra meningen står i Sillekrokens motorvägskapell. Språkets skönhet genom en mästare.

    Christina, en vän som ofta har samma syn på böcker som jag, tipsade om boken ”All the Light We Cannot See” (2014) av Anthony Doerr (läs gärna New York Times fina recension som jag just länkade till). Tack för tipset, Christina, och tack också till biblioteket i byn intill som har köpt in boken på engelska.

    Denna romans två huvudpersoner, franska Marie-Laure och tyska Werner, följs åt genom boken i en kronologi som klarnar efter hand och gör spänningen stark och läsningen lätt beroendeframkallande. Året är 1934 när berättelsen börjar, 2014 när den slutar. Men det är i andra världskrigets fasor som det mesta i boken sker.

    Lite mot min sedvanliga smak fastnar jag i denna mångordiga bok som nästan är lite nördig med en ädelsten som är magisk eller symbolisk och en nyckel med ungefär samma funktion. Varför?

    Det beror bland annat på att det är en oerhört välskriven och vacker bok språkligt. Berättelsen läggs fram på ett sätt som göder spänningen och det är känslosamt men aldrig någonsin sentimentalt. Bara det är en bedrift. Det här är en verklig ”good read”.

    Marie-Laure bor i Paris med sin pappa när boken börjar. Hon blir blind vid sex års ålder och tillbringar sedan mycket tid med honom på nationalhistoriska muséet där han arbetar. Han bygger en modell över kvarteren där Marie-Laure och han vistas så att hon ska klara sig även utan honom – hon lär känna staden taktilt, genom den omsorgsfullt gjorda miniatyrkopian. Det är som att han förbereder henne för en kommande självständighet.

    Werner bor i en gruvort i Tyskland. Pappan har omkommit i en gruvolycka, mamman är också död. Han och systern växer upp på ett barnhem. När de två syskonen hittar en enkel radio blir detta den stora passionen för Werner. Han blir en expert på radioapparater och när han lyckas få in franska sändningar så lyssnar han och systern med stor hängivenhet.

    De två, Marie-Laure och Werner, närmar sig varandra genom krigets händelser där Saint-Malo (som jag var i som 12-åring vilket kanske gav bokläsningen en extra krydda för mig) är en viktig skådeplats för handlingen. Boken inleds med den sanna beskrivningen av hur man varnar lokalbefolkningen med flygblad för den kommande amerikanska bombningen av staden som är ockuperad av tyskarna, i augusti 1944: ”At dusk they pour from the sky. They blow across the ramparts, turn cartwheels over rooftops, flutter into the ravines between houses. Entire streets swirl with them, flashing white against the cobbles. Urgent message to the inhabitants of this town, they say. Depart immediately to open country.”

    Varje bättre roman om kriget ger oss någon ny förståelse av det oerhörda som hände och det gäller också för denna. Det handlar om misären, hungern. Det handlar om hur utsatt man är som barn i krigets helvete. Jag lär mig om situationen i Frankrike men också i Tyskland, också efter kriget. Men framför allt blir jag berörd av berättelsen, med ämnen som själslig styrka och kärlek och saknad och havet och Saint-Malo och radions betydelse, oerhörda betydelse, om att vara blind, om att vara modig. Svekfull. Massor lär jag mig.

    Jag rekommenderar boken varmt, det är något för alla som ska gå på ledighet. Boken är över 500 sidor lång – till min glädje som det är när en bok är riktigt bra. Den finns i svensk översättning, ”Ljuset vi inte ser” men är inte recenserad mer än av någon enstaka svensk tidning. Att Anthony Doerr fick Pulitzerpriset 2015 för boken är förstås ingen garanti för att ni kommer gilla den, men prisad är den.

    För mig kändes det kul att en så, på något sätt, traditionell eller ”gammaldags” berättelse vann mitt hjärta. Det är härligt att läsa en bra, lång, bok. ”Captain Corelli’s Mandolin” kommer jag att tänka på när jag ska beskriva min läsupplevelse av ”All the Light We Cannot See”. För någon sa till mig när hon såg mig ligga på en strand med den boken i händerna: ”Din lyckans ost, att du har den bokläsningen framför dig!”. Lite så känner jag när jag rekommenderar denna. Vill du ha en liknande läsning så är detta mitt förslag.

    Andra bloggar om: , , , ,

2 Responses so far.

  1. Agneta Croneld skriver:

    Min engelska räcker tyvätr inte till för att läsa en sådan här text o få rätt behållning av den. Men översättningen duger den med 😉
    Vi läste din i vår bokklubb i början av året o jag tyckte mycket mycket om den! Jag skrev halvt om halvt en slags omdöme om den i min blogg.
    ”Fantasi – ljuset vi inte ser” var rubriken.
    Något jag inte tog upp, om jag minns rätt, var att jag som jobbat med punktsrift o haft en synskadad elev i många år, läste just de partierna extra intresserat. Skicklig research o så med allt i boken!

  2. Eva Nygren skriver:

    Hej Agneta, så kul att ni läste den! Då måste den har varit rätt ny på svenska. Så roligt att du också gillade den, ja, den stannar kvar i en. Ja, det var mycket research bakom den boken, det märktes tydligt.


%d bloggare gillar detta: