• Det kan vara bra ändå

    Posted on augusti 18, 2016 by in Konst och kultur
    _DSC2966

    Själens obotliga ensamhet. I akvarell. Kunde vara Jonas.

    Det är dåligt med de goda böckerna i mitt liv, de goda bokupplevelserna. Jo, jag läser, men inte så mycket tar sig in i märgen. Det har dock en bok gjort nu, ”Kast med liten kniv” av Sara Kadefors.

    Boken följer Jonas i två tidsplan, nu och då. Dået är barndom och ungdom utanför Göteborg och han växer upp i en familj med föräldrar som verkar mycket oengagerade och upptagna av sitt eget. Teckningen av dem är rätt simpel tycker jag. Pappan har någon hög akademiska position och mamman är snäll men vad gör hon? De curlar, säger aldrig ifrån när Jonas kommer hem och är full och uppenbarligen är på glid. Systern är framgångsrik i skolan, han har dyslexi. Det finns en viktig person i hans liv, en som bryr sig om honom. Rebecka heter hon.

    I nuet lever han med hustru och barn. Han är stum och tillmötesgående, gör allt rätt, tjänar pengar som hantverkare, försöker vara den perfekta pappan. Men det är liksom dött i honom. Äktenskapet verkar kulissartat.

    Rätt mycket i boken är inte helt lyckat men trots det påverkar den mig starkt. Jag tror att det är inifrånperspektivet som gör detta, jag följer Jonas i hans ensamhet och tomhet. Och jag tror det är språket, det svarta och klara. Mot slutet av boken, Jonas är djupt olycklig: ”Jag skulle vilja att det blev bättre. Men när jag tänker tillbaka har livet aldrig varit enkelt. Jo, när jag var liten och satt i köket och ritade, när jag berättade mina historier för mamma.”

    Jonas berättelse är dyster. Mot slutet beskrivs dock några möten, med systern och en gammal trofast vän. Möten som känns som möjliga reparationsverktyg för den här sorgliga skepnaden som verkligen har min empati. Det är något mycket övertygande över denna bok med brister.

    Efter att ha läst fyra recensioner av boken kan jag tänka att det till exempel ligger mycket i vad Jens Liljestrand skriver i DN.  Jag har även läst Elsie Karlssons recension, Jesper Högströms i Expressen och Eva-Lotta Hultén i GP. Jag noterar allas åsikter, noterar också att de två kvinnorna är mer positiva. Och så tänker jag: Jahaja.

    När boken är slut och några timmar på kvällen ligger tomma framför mig nära sängdags, då kollar jag Svt play. Filmen Tel-Aviv ligger där och väntar på mig, en film som jag har hört talas om, förmodligen läst någon recension av också. Det är en film om Nimr från Ramallah och Roy från Tel-Aviv och deras kärlekshistoria, eller snarare de totala hindren för den. Nimr måste ta sig från Ramallah för att kunna leva ut sin homosexualitet, helt förbjuden i den muslimska miljö han växt upp i.

    Han tar sig till Tel-Aviv, en av världens just nu mest gayvänliga städer. Där träffar han Roy, israel, som arbetar som advokat. De blir förälskade och kärlekshistorien i sig är inte så speciellt övertygande gestaltad. Däremot visar filmen på båda sidornas, den palestinska och den israeliska, brist på acceptans eller från israeliskt håll, utnyttjande av den palestinska killens utsatta position som säkerhetspolisen försöker exploatera. Nimrs bror, å andra sidan, gömmer vapen åt terrorister och när det kommer fram att Nimr är gay förskjuts han av familjen.

    Så även om filmen inte är någon höjdare vare sig vad gäller spel eller manus så riktar den ändå ljuset på en av alla de svåra situationer som uppstår i Israel-Palestina. Och hur fult den vackra kan bli.

    Mina två kulturupplevelser har sina skavanker. Men det gör inget. Det kan vara bra ändå. Även det imperfekta kan lysa.

    Andra bloggar om: , , ,


%d bloggare gillar detta: