• Elena, Toni och Patrick.

    Posted on oktober 11, 2016 by in Konst och kultur
    fullsizerender

    Vän med Venus! heter den här akvarellen.

    Det har blivit en hel del läst här i Jahajaland. Först gav jag mig in i romanerna om Patrick Melrose, av Edward St Aubyn, men fick besked från biblioteket att Ferrantes bok nr 2, ”Hennes nya namn”, nu var tillgänglig och att den måste läsas inom två veckor eftersom det är fler än 100 pers i kö efter mig!

    Så nu har jag klämt den andra boken i kvartetten om Elena Greco och hennes väninna Lina. Den första boken, ”Min fantastiska väninna”, läste jag med stor behållning även om hypen kring boken var en aning svår att förstå för mig. Jag tyckte boken kunde varit stramare. Men det är något i tonen som är väldigt starkt, stämningen kring de här flickorna, kanske framför allt kring berättarjaget, en sorgsen känsla av otillräcklighet och av att inte passa in, att inte våga vara sig själv, som tar tag i mig.

    Böckerna handlar om vänskap i hela dess komplexitet. Avund, kärlek, avstånd, väldig närhet. Poler och motpoler. Men böckerna handlar också i hög grad om klassresor som i sin tur bygger på inre resor, att resa från den man är till den man vill vara och vad det kan kosta.

    Bok nummer 2 ger mig inte någon större lust att läsa bok nummer 3. Jag tycker den är rätt långdragen och bitvis nästan pladdrig. Fast det finns avsnitt som är starka och minnesvärda. Böckerna är väldigt mycket som memoarer, alltså böcker där kanske för mycket stoff kommer med eftersom det bygger på egna minnen. Men skönlitteratur ska vara stringent tycker jag, och om den är ordrik, som hos Knausgård eller Thomas Mann, så går det bara an om det är riktigt bra.

    Vi får filmen ”Mitt namn är Toni Erdmann” varmt rekommenderad av flera. Och det är en härlig och originell film. Filmen handlar om den åldrade lite deppige Winfried Conradi (fantastiskt spelad av Peter Simonischek) som lever ensam med sin hund Willie. Hans hustru är nu sammanboende med en annan, i ett mer socialt och lyckat liv, annorlunda än Winfried. Deras dotter Ines kommer på kort besök från sin tillvaro på ett karriärjobb i Bukarest och hennes stressade tillvaro och livsstil känns starkt gestaltat av Sandra Hüller.

    Pappan ser med oro på dotterns dåliga livsstil och tar sig till Bukarest för att på sitt sätt försöka skapa en förändring hos henne. Det är ett väldig handgripligt sätt han använder sig av, inga terapeutiska samtal, nej, han använder en blandning av humor och hämningslös förställning med aliaset Toni Erdmann för att nå fram till dottern.

    Ines jobbar för ett stort företag och här ger regissören Maren Ade slängar med sleven åt kapitalet, åt de misogyna topparna i ledningen och också åt de orimliga skillnaderna mellan stad och land, rika och fattiga. En underbar scen är när dottern med pappan besöker ett oljehål ute på den bulgariska landsbygden och där möter den bulgariska jordbrukaren som gentilt erbjuder den nödige Winfried en riktig toa, med riktigt toapapper, en stor lyx i jordbrukarens tillvaro. Det är varmt och går in i hjärtat.

    Över huvud taget är detta en film om känslor. Den handlar mycket, tycker jag, om vad vi kan använda humor till i relationer. Den handlar också i hög grad om vad vad det är att vara förälder och vilket ansvar vi har mot våra barn, även när de är vuxna. Det är en rörande och berörande film som jag varmt rekommenderar.

    Sedan var det då Patrick, ja, eller Edward St Aubyn, eftersom ”The Patrick Melrose Novels” bygger på St Aubyns egna upplevelser. Om du vill kan du här läsa James Wood  som anses vara den kritiker som först fäste uppmärksamhet på romanernas kvalitet.

    Jag har ännu inte läst färdigt böckerna till sista sidan, men jag citerar Ian Parker i The New Yorker som så här beskriver romanerna ”in which extremes of familial cruelty and social snobbery are described with a tart precision that is not quite free of cruelty and snobbery”. Jag har samma känsla. Det är oerhört välskrivet men jag kan tycka att stil tar överhand emellanåt och det är så kraftigt ironiskt att jag kan bli irriterad.

    Patrick har som barn blivit utsatt för övergrepp av sin förfärlige, helt känslokalle far. Det är barnaåren som beskrivs i den första av de fem romanerna. Scenen när det första övergreppet görs är fruktansvärd och oerhört stark. Patrick Melrose lever sedan ett liv som handlar om att så lite som möjligt leva i verkligheten och det är droger som tar honom till detta andra ställe. Andra romanen är en enda lång redogörelse för hur han längtar efter droger, får tag i droger, under en kort stund tror att han kan klara sig utan dem. Etcetera. Det är en hemsk och plågsam läsning.

    Den tredje boken, ”Mother’s Milk” heter den, beskriver tillvaron när han har fått barn och den romanen är rätt annorlunda. Fint där är skiftena när han ger oss barnens perspektiv.

    Fjärde boken tycker jag är rätt trist. Den beskriver, ständigt ironiserande och med rätt stor överlägsenhet, den engelska överklassen. Den är oerhört kritisk och kan jag tycka, för raljerande för att den ska kännas rättvisande. Sista boken som jag nu läser, handlar om moderns död och vad den innebär för Melrose.

    Så all in all är detta en bok som både tar tag i mig och stör mig. Den är riktigt svår på engelska och kanske kommer jag läsa om den på svenska när alla böckerna kommit (hittills har bara de första tre blivit översatta).

    Men jag har massor med förstrykningar på bokens sidor, trots min kritik. Något av tonen och hållningen i den här boken kanske förmedlas i detta, när Patrick talar med sin frustrerade men trofasta flickvän under hans år som narkoman: Debbie had once screamed at him in the middle of an argument: ”Do you know what love is, Patrick? Do you have the faintest idea?” And he’d said wearily: ”How many guesses do I get?”

    Så det är en tung och oroande bok att läsa även när den roar. Och jag tycker inte att den riktigt vinner mitt hjärta. Den är lite för ironisk och stilistiskt ekvilibristisk. Men alla som är intresserade av den skada en dålig barndom kan ha på en människa bör hitta mycket att fascineras av ändå i boken. Och skriva kan St Aubyn. No doubt.

    Andra bloggar om: , , , ,

    Relaterade bilder: