• Skam

    Posted on januari 18, 2017 by in Allmänt filosofiskt
    FullSizeRender (1)

    Moa spelar cello i Odda heter den här akvarellen som föreställer just detta. En Moa som spelar cello. Se på hennes fokus. Ja, jag hoppas att den syns. Inget alls med skam att göra. Bara dagens bild.

    Nej, jag ska inte igen skriva om den norska serien som i stort fått översvallande recensioner. Nej, den här gången tänkte jag skriva om min egen skam.

    Jag brukar tänka att skam finns till inom en på olika nivåer. Den lättare är den man kan beskriva. Den svårare är den som är så djup att man kanske inte ens har medveten förståelse av den. Därför lämnar jag den därhän just nu.

    Men den lättare, eller mer konkreta skammen, den känner vi väl alla någon gång. För mig är minnet av hunden Corinna som jag skaffade tillsammans med en pojkvän, något som väcker skamkänslor. Jag var i en relation som var destruktiv och på upphällningen. Vi hade det inte bra, jag visste innerst inne att relationen måste ta slut. Trots det gick jag med på att skaffa en valp. Min pojkvän trodde det skulle vara bra för oss, och jag hade inte kraft att tänka självständigt. Dessutom var valpen helt fantastiskt bedårande.

    När relationen några månader senare tog slut på mitt initiativ, då stod jag där ensam med ansvar för hunden då min pojkvän åkte till sitt hemland. Jag arbetade (det hade inte min pojkvän gjort) och när jag kom hem på dagarna hade valpen Corinna som var en vacker och extremt livlig blandrashund där Irländsk setter och Dobermann pinscher blandats, varit ensam i fyra-fem timmar. Hon var inte glad när jag kom hem utan sur och hade ofta gömt sig någonstans i lägenheten. Varje dag hade hon bitit sönder något, ofta mina skor eller andra ägodelar. Man behövde inte vara någon hund-Freud för att förstå budskapet: ”Jag är förbannad på dig, du sviker mig”. Ja, så var det.

    Jag fick till slut lämna bort Corinna, jag kunde inte ha henne och ta hand om henne ensam. Hon hamnade via en förmedling hos en barnfamilj som övertog henne. Efter någon månad ringde de mig och berättade att Corinna hade bitit bebisen i familjen och de hade blivit tvungna att avliva henne.

    Det här står för skam inom mig. Jag tänkte inte längre än näsan räckte och fick Corinnas liv på mitt samvete. Jag skäms över mitt beteende då.

    Idag på gymmet såg jag en amerikansk sitcom, kan inte säga vilken, när jag stod och trampade på crosstrainern. Ett fragment handlade om att ta med en kaka till ett kyrkomöte. ”Men den måste vara hembakad” sa någon. ”Varför” sa någon annan, ”de flesta fuskar väl och tar med en köpt”.

    Då kröp det upp, då vaknade det till, lite skam inom mig. Jag mindes en av våra sista jular med min mamma. Hon var en enastående kock under min barndom och även sedan och brukade under de många år hon firade jul med oss ta med sig både hemlagade köttbullar och mycket annat.

    Den här julen, kanske var det den sista då hon var riktigt pigg, då kom hon med alla sina burkar med julmat. Kakor, köttbullar, marsipangodis. Vi förberedde julbordet och värmde köttbullarna. När vi satt oss att äta och jag smakade köttbullarna var det färdiglagade Stinas köttbullar jag smakade. ”Har du verkligen gjort dessa själv?” så jag. Mamma sa ja, det hade hon. ”Men de smakar inte som de brukar” sa jag. Hon vidhöll att de var gjorda av henne.

    Idag på crosstrainern översköljdes jag plötsligt av skam. Varför kunde jag inte bara ha bjudit på detta, låtit henne ha sin lögn? Nu, när jag blickar bakåt inser jag ju att det faktiskt var detta, hemlagade köttbullar, som hon kände att hon hade kvar att ge. Hon var glad att kunna bidra med mat till oss som i övrigt ordnade julstöket och det gav henne värdighet och en känsla av att inte vara helt beroende att ha med sig mat hon gjort själv. Om. Om. Om. Ja, det där kan jag inte göra något åt nu. Hon är borta och det är försent att rätta till.

    Mer än inom mig kanske. Jag tror att detta är klassiskt. Vi kan inte förstå våra gamla föräldrar förrän … ja, på sätt och vis först när vi är i samma båt som de var. Och så kanske det får vara.

    Jag tycker nog att det är OK att känna den här skammen nu. Den känns adekvat och rimlig. Det är värre med den andra, den som inte kommer upp till ytan. Men den får jag skriva om en annan gång!

    Andra bloggar om: , , , , ,

3 Responses so far.

  1. Bert skriver:

    Skulle jag ha ljugit. Skulle jag ha lurats. Skulle jag ha nåt otalt med någon.

    Skulle JAG?!!!

    😉

  2. Eva Nygren skriver:

    Ja, ibland funderar man ju över det man har gjort. Sådan här konkret skam är inget jag drabbas ofta av. Jag försöker undvika att leva så att den uppstår. Men det som var lite intressant för mig med minnet kring min mamma var att jag då inte skämdes.

  3. Så berörande! Vi lever våra liv i världshistoriens skamligaste tid. Numera räcker våra resurser till ett drägligt liv för alla, men det kapitalistiska system som vi skapade för att skapa resurserna, klarar inte att fördela dem, så kapitalismen är den STORA SKAMMEN.
    Och så har vi all den lilla att tampas med. Ja visst, kan vi överse, men det är ändå sanningen som gör oss slutgiltigt fria. Att omfamna och omfatta varann. Det enkla, som är så svårt 💆🌹💚


%d bloggare gillar detta: