• The Square

    Posted on augusti 26, 2017 by in Konst och kultur

    _DSC4194

    Inledning på denna intressanta film är denna: Anne (Elisabeth Moss) ska intervjua museichefen Christian (suveränt spelad av Claes Bang). Den här inledande scenen ger anslaget: Det är satir. Ruben Östlund, regissör, manusskrivare, hånar fikonspråket i kulturvärlden, det fattar vi. Också hur mycket i den som bara är yta. 

    Men vi får snabbt också känna av att Christian är en riktig människa. Han svassar runt snitsigt klädd i ett, som jag förstår det, framtida Stockholm (det står att konstverket ”The Square” som filmen kretsar runt, presenteras i Stockholm 2020) bland en massa lika anonymt klädda personer men när någon ber honom hjälpa till då någon sorts akutsituation uppstår, då hjälper han faktiskt till och trotsar sin egen rädsla. Till sin egen glädje och överraskning. Kanske det är här det börjar hända något med den snygge, lite snobbige kulturknutten, ständigt klädd i kostym.

    Det är upptakten till den händelse som sedan bär filmen framåt: Han blir i det sammanhanget bestulen på plånbok och telefon samt sina ärvda manschettknappar. Hur han sedan söker reda på dessa och effekten av detta blir bärande för filmen. Ett möte med en kanske 10-årig kille som anser sig vara oskyldigt anklagad för stölden finns med som en viktig ingrediens. Hur Christian hanterar detta, funderar kring det. Också hur hans egna döttrar får se sin pappa ta sig an ett moraliskt problem. 

    Filmen är innehållsrik, lite spretig. Det är som att Östlund vill ta up många etiska och moraliska aspekter, både på det individuella och samhälleliga planet. Kanske för många. Men jag tycker ändå att han lyckas med sin film. 

    En del av det som gestaltas hamnar i en rätt förgrovad form. Som pretto-konstverket av pretto-konstnären (spelad av Dominic West) vilket utgörs av grushögar som fyller upp ett museum i det flotta konstmuseét inhyst i kungliga slottet (man får tänka sig att monarkin har fallit, enligt Östlund, år 2020). Det är ingen tvekan om att det är så Östlund vill att vi ska tolka det. Och jag gör det gärna. 

    Men också gästerna på vernissagen för en av utställningarna: När maten ska presenteras av kocken orkar folk inte lyssna eller hålla god min utan ger sig iväg helt primitivt nästan springande mot maten. De är egentligen inte intresserade av konsten, varken den i muséet eller den kocken åstadkommer, utan bara av att fylla sina bukar. 

    Så det finns en massa satir i filmen. Det är roligt, vasst och kanske ibland lite väl mycket. Men några saker fastnar jag speciellt för: Jag uppskattar till exempel hur Östlund gestaltar de tiggande romerna i filmen. De visas upp just så som vi ser dem på våra gator, tiggande, sittande. En kvinna sitter inne på 7-eleven och när Christian inte vill ge henne pengar utan hellre mat ber hon om en ciabatta med kyckling: ”Utan lök”. Det är dråpligt, fint i bild och manus och någon sorts komisk socialrealism som ger lite associationer till Roy Andersson. 

    Christians kontakt med den unge killen som via en lapp skriven av Christian och hans medhjälpare blivit anklagad för stöld tillsammans med alla andra i hans hus är nog det som känns starkast inom mig. Det är en kille som pratar på bruten svenska. Hans föräldrar har sagt att han inte får gå ut eftersom han uppenbarligen har stulit något. De tar lappen på allvar. Pojken är kränkt och vill att Christian ber honom om ursäkt. Han är modig och han vill ha rättelse. Hur detta förlöper är för mig helt unikt beskrivet och spelat och kanske för att jag träffar så många invandrade ungdomar får detta en speciell betydelse för mig. De här två, Christian och den unge killen, står på väldigt olika maktnivåer i samhället. Det är den mest maktlöse som inger mest respekt. 

    Ja, det är en intressant film som jag tycker att ni ska se. Jag känner nu när jag skriver om den att jag gärna vill se om den. Claes Bang är oerhört bra. Hur han i sitt spelande beskriver Christians egen utvecklingsresa, i utvecklande av insikter kring sin omvärld är fint gestaltad. Elisabeth Moss får jag till min besvikelse se rätt lite av och inte i någon så väldigt stark performance. 

    Så det är en blandning av satir och annat. PR-konsulter får sig en rejäl smocka av Östlund. Svenska samhället likaså med de hemlösa på gatorna, de många människorna som bara rusar förbi. Ett märkligt mekaniskt sexmöte mellan Christian och Anne där jag också ser den satiriska blicken. 

    Kameran och klippningen är intressant, även perspektiven som ofta är bidrar till gestaltningen: Den lille killen blir så mycket mindre när kameran visar honom högt uppifrån. Etcetera. Musiken är stark, tydlig, signalerar. 

    Det är en unik film, på det hela taget. Det känns som att Ruben Östlund har mycket att ge. Det ska bli spännande att följa honom framöver, en mycket personlig röst i filmvärlden. 

    Andra recensioner: SVT

3 Responses so far.

  1. Kerstin G skriver:

    Instämmer i allt. En mycket intressant film! Såg den precis och därför uppfylld.

  2. Bert skriver:

    Ska ses!


%d bloggare gillar detta: