• Skramlet var livet

    Posted on augusti 29, 2017 by in Konst och kultur

    Version 2

    Det är bara de levande som räknas.

    Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Livet skramlar i de levande, med alla sina mentaliteter och psykologier, och när deras barn dör och skramlet i dem tystnar, fortsätter det i deras barn, och man förstår att skramlet var vad det handlade om, skramlet var meningen, skramlet var livet. 

    Ja, så melankoliskt och skönt beskriver Knausgård livet i bokenOm våren”. Det är en bitvis enastående vacker text, dessutom med fullfjädrade bilder av Anna Bjerger som ackomanjemang. 

    Vi följer Karl Ove Knausgård under den vår då hans fjärde barn är några månader gammal och vi får dessutom tillbakablickar till den svåra graviditeteten då hustrun och modern, Linda Boström Knausgård, har varit mycket svårt sjuk i bipolär sjukdom. Det är en svår tid och tillvaron är i den praktiska delen av tillvaron ofta rätt kaotisk för författaren. 

    Som person är han en ensam sort. Han drar sig gärna undan till sin skrivarlya och då, skriver han, försvinner allt annat. Han beskriver sin ensamhet med stor uppriktighet, också annat, som här hur barnen uppfattar sin mamma: Jag hade alltid vetat att de älskade henne mer än mig, eller med större intensitet. Hon var varmare och mer innerlig än jag, och gav dem något jag inte kunde ge. 

    Hans beskrivningar av sina skamkänslor inför folk som kommer på besök och ser deras röra hemma berör mig starkt. Både den tydligt beskrivna skammen och också det här rätt otraditionella manliga behovet av att ha ett fint hem att visa upp. 

    Han slår ofta an ett direkt tilltal till dottern här i boken. Som när han skriver om sin pappa och hans ensamhet (som han själv också känner så starkt): Du förstår, den här världens skönhet betyder ingenting om man är ensam i den. 

    Slutorden i boken kommer, efter berättelserna om ett mycket, mycket svårt år, som ett tilltal till både dottern, honom själv och också kanske till oss: Det gör ont att leva ibland, men det finns alltid något att leva för. Kan du komma ihåg det, tror du? 

    Så det är en riktigt sorglig bok på många vis, men Knausgårds beskrivningar av barnen och deras personligheter visar på var hans glädjeämnen finns. Men också hans rädsla för det raseri som finns inom honom som han känner kommer fram i förhållande till barnen. Det är svårt att vara förälder, svårt att hantera det vi har inombords ibland, när vi bara vill vara goda. 

    Speciellt tycker jag om hans skildringar av den äldsta dottern, kanske 11-12 år här: Din äldsta syster var stolt och rädd, hon knyckte på nacken och var omöjlig att peta omkull, hon var fortfarande ett barn men med en vuxens ironi, det hjälpte henne att skapa distans till världen. Och till pappa, kan jag tänka. 

    Sedan är det då det här med våren. Vi får inte glömma att Knausgård är en enastående skildrare av naturen och dess förändringar, små som stora. Vi ser hur naturen skänker honom stor tröst denna vår som boken till stor del handlar om men också speglar hans liv: … trädens grönska var ännu bara ett skimmer, för så är april: knoppar, skott, ovisshet, tvekan.

    Boken gör mig både ledsen och glad. Men också imponerad över det här författarskapet som är så roligt att följa i dess fina översättningar, här av Staffan Söderblom. Jag tycker att jag kanske först i den här boken känner att bilderna verkligen passar in och tillför något direkt till texten. Det är starka målningar!

    Så kanske, ska ni bara läsa en bok i årstidskvartetten, så välj denna. 

    Fast jag har ”Om sommaren” kvar …


%d bloggare gillar detta: