• Man blir inte skitcool gratis, som Ebbot sa

    Posted on oktober 5, 2017 by in Allmänt filosofiskt
    IMG_5035

    Den här akvarellen är gjord efter något jag såg på Hydra i våras. En dörr, ett fönster. Båda kan öppnas.

    Jag ser för andra gången serien ”In Treatment” som går på HBO. Alla som gått i psykoterapi, är intresserade av detsamma och vilka effekter samtalsterapi av den klassiska, så kallade psykodynamiska sorten, kan ha på minnen och känslor, bör se den här välspelade och välregisserade serien. Gabriel Byrne i huvudrollen är fantastisk och många av hans patienter sätter djupa spår inom mig. 

    Kanske gäller detta speciellt Sophie (i länkens klipp kan du se en sammanfattning av hennes behandling) som spelas helt övertygande av Mia Wasikowska i säsong 1. Sophie har en pappa som är en skitstövel och en mamma som tar ansvarsfull hand om henne på egen hand. Trots detta är det pappan som är ”the good guy” och det tar lång tid och många svåra insikter för Sophie innan hon kan se och acceptera mammans kärleksfulla bidrag i hennes liv och också hurdan pappan egentligen är. Sophie är arg och idealiserande, hänsynslös och hemlig. Härlig. En underbar person och det tycker också Paul, hennes psykoterapeut. 

    Det är flera unga patienter som kommer till Paul Weston. I säsong två som jag nu tittar på, är två av patienterna i tonåren. Det är väldigt tankeväckande att se arbetet i rummet med de här ungdomarna, mellan terapeut och patient och jag tycker det känns realistiskt även om tiden ju förstås är ”krympt” på så vis att sessionerna är kortare och hela arbetet snabbare. 

    En klurig patient är Walter, en äldre företagsledare som kommer till Paul på grund av sina sömnproblem. Han är insiktslös vad gäller sina egna försvarsmekanismer och är intressant att följa på många vis, inte minst eftersom han är en äldre person som ändå, trots sin ålder, drar nytta av samtalen med den empatiske och oerhört uppmärksamme psykoterapeuten. 

    Jag lär mig mycket av de här programmen. Jag funderar över saker i mitt eget liv, mina egna, valda minnen. Alltså det faktum att vi ju faktiskt på något vis sållar fram en bra minnesbild från det förflutna som passar vår bild av det som varit. Och så kan man ju ibland fundera över minnen som saknas. 

    Jag har starkare minnen av min pappa från min barndom än av min mamma. Detta trots att pappa dog när jag var 16. Det är starka sensuella minnen, av hans händer och lukt. Också av roliga saker vi gjorde, som när vi kommunicerade via konservburkar som vi hade i varsitt rum när vi var sjuka, på ett långt snöre. 

    Varför minns vi vissa saker men inte andra? Det är ett mysterium. Ibland finns det någon psykologisk mekanism bakom det och i Pauls rum kan ibland minnen dyka upp som blir användbara i arbetet. 

    Alla tror inte på den här sortens psykologiskt arbete. Jag tycker själv att en programserie som ”In Treatment” kan vara ett bra sätt att fundera både kring psykologi i allmänhet och även kring ens egna psykologiska beteenden. Så jag rekommenderar serien varmt. 

    Det finns en bild av det psykiska lidandet som något som kan göra en människa bättre eller ädlare. Den tror jag inte på. Däremot kan det kanske göra en mer insiktsfull och mer medkännande. När artisten Joy M’Batha berättade om sitt svåra liv i Ebbots ark nyligen, sa Ebbot till henne: ”Man blir inte skitcool gratis”. Trots allt förstår jag vad han menar. Hon är cool och kanske är det så att de hemska upplevelser hon har haft kan komma henne till användning i hennes skapande. På så vis är det svåra något hon kan delvis omvandla till något som hon själv kan ha glädje av. Så hoppas jag att han menade. 

    I Pauls rum handlar det mycket om detta. Att de svåra upplevelserna, om de bearbetas och förstås rätt, kan ge en grogrund för något bättre i personens liv. En utveckling, en omvandling av inre material. Detta tror jag på. 

    Relaterade bilder:

3 Responses so far.

  1. Vackert och klokt skrivet ??

  2. Eva Nygren skriver:

    Tack Tobbe! Har du sett programmen? De går på HBO som man kan prova på gratis en månad, tror jag … Ha det fint!