• Fördom kommer på skam

    Posted on januari 4, 2018 by in Konst och kultur
    IMG_5967 2

    En som kunde skriva målande var Stagnelius. En flik av ”Eos purpurmössa” syns i öster. Här är den! I akryl på duk.

    Justin Timberlake, vad är han för en? En sångare. Smörig, tror jag. Men han kan visst spela teater också? Det visste jag inte. Och han sjunger faktiskt bra, även om musiken inte är i min smak. Ännu en gång kommer en fördom på skam. Det gillar jag!

    Vi såg härom dagen Woody AllensWonder Wheel”. Justin Timberlake har en av huvudrollerna i filmen, med den äran. Han är badvakt och också någon sorts berättare, en roll som den nu 82-årige Allen ofta haft själv haft i sina filmer. Mickey som badvakten heter, sitter i sitt vakttorn på Coney Islands strand och betraktar och har överblick. Det är 50-tal och Coney Islands storhetstid är förbi. 

    Filmen cirklar runt Ginny, en 40-årig kvinna utmärkt spelad av Kate Winslet. Hon har ett havererat äktenskap bakom sig och bor med sin eldfängde son och karusellskötaren Humpty (Jim Belushi) inne på nöjesfältet på Coney Island. 

    Miljön är spännande, med det roterande pariserhjulet utanför lägenheten där en stor del av filmen utspelar sig. Ginny är olycklig, vantrivs med sig själv, äktenskapet och sonen från förra äktenskapet som gärna tänder på allt som kan brinna. När makens dotter Carolina dyker upp, en ung och väldigt söt kvinna, får dramat sin början.

    Det visar sig att Ginny sedan några månader tillbaka har en affär med badvakten som en schysst kille. Han är uppriktig med sina känslor, inget helgon men heller inte svartmålad, trots att han snart är involverad i båda kvinnornas känsloliv. Det gillar jag.  

    Det jag däremot har svårt för det är att Woody Allen, igen, ställer en äldre kvinna mot yngre. Den äldre har det svårt generellt, den unga är, förutom väldigt söt, mindre skadad trots en snärjig bakgrund. Kanske inte så konstigt men jag tycker det är tröttsamt med Allens upptagenhet av kvinnors åldrar och deras, enligt honom, problematiska förhållande till åldrande. 

    Nåväl, som väntat blir den unge snygge badvakten förälskad i den unga söta Carolina som är förföljd av maffian. Jag nöjer mig med detta vad gäller storyn. 

    Det som fastnar hos mig efter att ha sett ”Wonder Wheel” är framför allt Kate Winslets utmärkta spel, där hon går från olycklig, nervig, till förälskad och glad. Hon kan, hon. Jag gillar också fotot med den kraftiga och uttrycksfulla ljussättningen. 

    Filmen känns som teater och refererar också till dramatiken. Det är scener inifrån lägenheten, som kammarspel, och den ambitiöse badvakten som vill bli författare lämnar både ifrån sig, som present till Ginny,  Ernest Jones kända bok om Hamlet  där Jones gör den kända Oidipuskopplingen och Eugene O’Neills samlade verk till den unga Carolina. Något av tonen från O’Neills ”Lång dags färd mot natt” kan man känna igen i den här rätt sorgliga berättelsen med sin dystra slutreplik. Ja, det är en allvarlig film även om det finns några humoristiska inslag. 

    Allt som allt är filmen sevärd men det finns longörer som stör och gör att intresset minskar. Jag är ingen Woody Allen-fan men om något gillar jag hans filmer med ett allvarligare anslag. Det har denna. 

2 Responses so far.

  1. Bert skriver:

    Den filmen har jag noterat att jag ska se.

    Och Justin Timberlake gillar jag. Åtminstone den senaste låten som svänger fint. ”Dance, dance, dance, dance.”

    Men det är väl vi ungdomar som … hm!

    • Eva Nygren skriver:

      Hej, Bert. Vilken låt menar du? Hittar ingen som heter så. Men det är kul att bli bekant med ny musik. Jag lyssnade på en med Justin som heter LoveStoned. Den är tuff, som man sa när jag var ung, och även du förmodligen. Och som jag säger än. Den påminner mig om Michael Jackson. Eller hur? Annars har jag lyssnat på Jens Lekman idag som verkligen kan sjunga och dessutom spela gitarr.

      Oj, nu hittade jag din låt:


%d bloggare gillar detta: