En omedveten gest, och en aktiv

Gesterna, vår personliga gestik som vi nog både ärver, härmar och ibland med viss svårighet lär in, är en viktig del i vårt karakteristiska beteende som definierar oss.

En gång talade jag med en klass om retorik, ett viktigt moment i gymnasiesvenskan. Då gick jag även in på vikten av gester och kroppsspråk. Jag sa också att vi alla har gester som vi inte är medvetna om och bara svårligen kan kontrollera. När klassen blev tillfrågad om de kunde ge exempel på sådana hos familjemedlemmar eller vänner kom massor med exempel och roliga illustrationer.  

Våra gester syns inte när vi tittar oss i spegeln. Över huvud taget är ju spegeln rätt begränsad i hur den just speglar oss. Ibland krävs andra medel för att vi ska bli varse. 

Se här på min vernissage när jag talar med någon om mina bilder: 

När jag går igenom mitt bildarkiv så ser jag att detta är en mycket typisk gest när jag pratar med någon och är engagerad och intresserad. Som man kan se är den vänstra handen aktiv. Jag är vänsterhänt. 

Den här klassen som jag talade med om retorik fick också frågan om de haft lärare med typiska gester. Många av dem fnissade och beskrev sedan olika märkliga sådana deras lärare haft genom åren, några förmodligen grovt överdrivna. ”Kanske JAG har någon typisk gest” vågade jag mig på att fråga och en modig tjej demonstrerade sedan en sådan – och jag kände igen mig! 

En del gester vill vi kanske vara utan. Den gest eleven härmade från mitt beteende hörde till dessa. Den signalerade någon sorts tillkämpad samling (knäppta händer, lågt hållna) och när hon nu gjort mig medveten om den kämpade jag för att släppa den. Det var en nyttig upplevelse för mig att bli speglad på detta sätt. 

Alla vet ju att politiker tränas i att använda gestik som signalerar rätt känsla: Att man är självsäker, ledig, orädd, att man har självförtroende och makt. Ibland blir det rätt tillkämpat och pålagt, som någon sorts retorisk styling. 

Men det finns ju en annan sorts gester. Ordet har också kommit att stå för handling, oftast i positiv bemärkelse. Sådana upplevde jag på vår vernissagen när många kom för att aktivt visa sitt intresse. Speciellt roligt är det när det leder till den sortens samtal jag hade i stunden på bilden ovan, när jag inte bara fick visa, men också tala om mina bilder. Det är ju i sådana möten som jag känner att mina bilder blir sedda. Och därmed jag. 

Därav, tror jag, den mycket typiska, omedvetna och förmodligen okontrollerbara gesten. Jag var helt enkelt mig själv. 

Relaterade bilder: