• En speciell talang för avsked

    Posted on mars 9, 2018 by in Konst och kultur
    IMG_6861

    ”Morgonrodnad”, akrylmålning på svart duk

    Det handlar nu om tre författare och deras böcker. Ullman. Oz. Ishiguro

    Några dagar före bokreans start presenterar Sydsvenskan tips på bra rea-köp. Ett av dem är Linn Ullmans ”De oroliga”. Jag köper den och boken är utläst bara några dagar därefter vilket är ett mycket gott betyg från den här läsaren. 

    ”De oroliga” är boken som egentligen skulle bygga på bandinspelningar Linn Ullman gör med sin far, Ingmar Bergman, i ett gemensamt bokprojekt som de två planerat. Ingmar (vars namn faktiskt aldrig nämns i boken, inte heller Linns eller Livs) vill att det verket ska heta ”Dödsknullet i Eldoradodalen” efter en film han velat göra, säger han. 

    Nu blir det inte så. Det blir en helt annan sorts bok, en blandning av minnen, delar av de samtal Linn och pappan har under hans sista vår i livet. Minnena är både från barndomen och vi får också blicka in i Linn Ullmans senare liv. 

    Det är en omskakande bok, väldigt välskriven. Ibland är det så smärtsamt vackert och sorgligt så det knyter sig i halsen. ”Han var en punktlig man och uppskattade punktlighet hos andra, även fåglar, och hade en speciell talang för avsked”. Så skriver Ullman om sin pappa, som hon stått och tittat på flyttfåglar tillsammans med under den sommarmånad hon varje år som barn tillbringar med honom. Det är sorgligt. Trots faderns krävande personlighet, alla ska komma i tid, HANS tid, finns det hos den lilla en idealisering. Trots alla avsked. 

    Men vi får också möta en Ingmar som är slagfärdig och koncis. Så här under sitt sista levnadsår: ”Jag tycker åldrandet är ett hårt, tungt, oglamoröst arbete med väldigt långa dagspass.” 

    Jag tycker att jag får kontakt med både Ingmar Bergman, som far, framför allt, och den övergivna Linn, som inte i någon av föräldrarna hittar stabilitet. Mamma Liv är ostadig som mor, det verkar komma nya barnflickor hela tiden. Och Ingmar, ja, han lever sitt liv som han vill, med nya hustrur och ständigt ont i magen. 

    Vi möter också den vuxna Linn och får kika in lite i hennes relation till dottern Eva. Detta görs med respekt men man kan ändå ana att livet som dotter till de två föräldrar Linn Ullman påverkar henne som förälder i sin tur. 

    Boken heter ”De oroliga” och jag är inte säker på varför, mer än att det finns ett orosdrag hos både far och dotter. Jag tycker jag kommer i kontakt med både Linn Ullman och Ingmar Bergman i den här boken, mindre med Liv. Det slår mig också hur orättvist det är i relationer: Fastän pappan är så frånvarande i Linns liv, är det ändå han som skapar ett intresse hos henne. Mamman, som tar hand om henne under uppväxten, även om det beskrivs som ett rätt självupptaget omhändertagande, hon beskrivs med mindre intresse och empati. 

    Jag har också läst Amos Oz bok ”Min Michael” som tydligen var Oz genombrottsroman. Även den gör starkt intryck på mig. Hanna, litteraturstudent, träffar Michael som läser geologi. Det är Jerusalem, 50-tal. De gifter sig och får barn. Boken berättas ur Hannas perspektiv som blir mer och mer inåtvänt och ibland hallucinatoriskt. Vi följer en olycklig och mer och mer verklighetsfrånvänd ung kvinna med ett inre liv som hennes man inte har någon aning om. Boken är en beskrivning av det här inre svåra livet med märkliga drömmar och fantasier, samtidigt som vi får en bild av livet i den nya staten Israel. 

    Jag tyckte boken var skakande och på något sätt naken. Eller: Hanna är naken och det känns som att Amos Oz också är det då. Jag har läst flera av Amos Oz böcker och jag tycker nog att denna, förutom hans fantastiska självbiografi ”En berättelse om kärlek och mörker” är i en klass för sig själv. Också ”Min Michael” har självbiografiska drag, Oz mor begick självmord när Amos Oz var 12, efter många års psykiskt lidande. 

    Sedan har jag läst Ishiguros bok ”The Buried Giant”. Jag vet att man inte måste älska alla Nobelpristagares verk. Men jag har läst också flera böcker av Ishiguro, där ”Never Let Me Go” har en särställning hos mig.

    Den här får dock inga höga poäng. Jag tog mig med svårighet igenom den. Stilen är gammaldags för att passa stoffet och tiden (tankarna går till medeltid). Storyn känns ansträngd. Ett äldre par, Axl och Beatrice, bryter upp för att söka efter sin son och de är samtidigt drabbade av en sorts glömska som gör att de inte är säkra över sina minnen. En god idé, kanske, men inte väl genomförd enligt mig. 

    Så: Två av tre, inte så dåligt, va? Kanske måste man också läsa de dåliga böckerna för att känna igen de bra? Nja, numera vill jag faktiskt inte det. Läsning tar tid och det finns så mycket att välja på så nu hoppas jag på fler goda läsupplevelser. De finns därute, det gäller bara att träffa rätt! 


%d bloggare gillar detta: