• Livet är lika mysigt som en varmkorv som kallnat.

    Posted on april 20, 2018 by in Konst och kultur
    IMG_7150 2

    Vadå – jag dyster? Akvarell och akryl.

    Nina Hemmingsson har länge varit en av de få serietecknare som intresserat mig, förutom Sara Granér. Jag gillar Ninas enkla och uttrycksfulla bilder, hennes streck, färger, hennes humor och världsbild. Det är samhällssatir och ett stort mått självironi. Känner ni inte till henne så bekanta er! En variant är att som jag, följa henne i Instagram

    Jag handlar sällan på bokrean numera, det bågnar i våra Billyhyllor. Men när jag såg att ”Min kompis Gunnar” skulle reas så slog jag till. Och det ångrade jag inte. Det är en bok som har gett mig mycket. 

    Boken utgörs av bitar i en mängd brev, ja, den sortens pappersbrev som skickas med post, som serieskaparen Gunnar Lundkvist skickat till Nina H under ett tiotal år eller mer. Nina skriver i inledningen hur breven började komma, utan frågor, bara med de ofta dystra anteckningarna om vardagen och tillvarons svårigheter. Hon skriver också att hon fann tröst i breven. 

    Och jag upplever ofta texterna i boken, vilka då är ett urval gjort av Nina Hemmingsson, som sorgliga, vackra och också läkande och tröstande: 

    ”Jag skrev ett långt brev till dig idag. Det handlade om vad jag var arg på. När jag läste igenom vad jag skrivit så kände jag att det var meningslöst på något sätt. Att det bara blev en massa ältande. Som jag bara förmedlade den skit jag har inom mig. Vad ska det vara bra för? 

    Ibland är det kanske bättre att jag går min väg. Att jag inom mig själv går ifrån det som tynger mig. Alltför ofta i mitt liv har jag stannat kvar. Som jag trodde att saker skulle gå att reda ut. Allt går inte att reda ut. Ibland finns inget att göra. Ibland måste jag gå fram till ett träd. Det hjälper mig på något sätt.”

    Detta är vackert, för mig som en roligare och intressantare form av KBT-tanke. Och jag blir påmind om någon som sa till mig en gång, att ”mår du dåligt: Läs bra, korta texter. Och gå ut i naturen.”

    Jag gillar Gunnars språk. Det är enkelt och rakt och kan inte missförstås. Nina har illustrerat och en del av bilderna är suveräna. Hon är skicklig och träffsäker, hittar rätt i kattens rörelser eller Gunnars kropp när han ligger och vilar med katten intill sig. Också hennes bilder berör!

    Men boken är dyster. ”Ingen förstår hur jobbigt jag har det ibland. Det är väl bara att bita ihop och tänka på något annat. Dagarna går. Snart är det julafton. Jultomten stannar framför min dörr. Sen går han vidare utan att ha ringt på. Sedan blir det nyårsafton.”

    Mig stör inte det dystra och melankoliska i litteratur eller bild, har aldrig gjort. Rubriken på den här posten kommer förstås också från boken. Och emellanåt glimmar det till av positiva tankar, inte minst i förhållande till Nina Hemmingsson, mottagaren av breven. Som någon gång får veta: ”Serier är nästan alltid rätt så trista. Men det finns ju undantag. Dina serier är bra. Du är bäst! Faktiskt!”

    Ja, det är en rätt härlig bok även om det finns sträckor som är mindre intressanta. Men dödgrävarhumorn finns där och den gillar jag: ”Jag ska bli eremit. Jag är redan eremit. Delvis eremit. Imorgon är det tisdag. Det ska bli så jävla roligt att gå på fest. Döden är också en fest som aldrig tar slut.”

    Jag gillar Gunnar och blir nyfiken på hans serier om Klas Katt som jag aldrig läst. Det ska jag. Gunnar, via boken som underligt nog bara har Nina Hemmingsson som författare – varför – får också mig att intressera mig för en sångare och musiker som han lyssnar på mycket. Townes Van Zandt

    Gunnar lyssnar på musik när han tecknar, som jag gör när jag målar. Och vill man ha melankoli som verkar vara Gunnars läge, så passar Van Zandt verkligen. Jag lyssnar på Buckskin Stallion Blues och blir ledsen. Men glad. 

    Ja, lite som jag blir när jag läser den här boken som jag verkligen rekommenderar. 


%d bloggare gillar detta: