• Ännu en bra bok, Blodsbunden

    Posted on september 11, 2018 by in Konst och kultur

    DSC_1002

    Nej, jag tänker inte skriva om det oroande valresultatet. Inte heller kommentera dagens datum. Jag väljer att istället skriva om en bok som jag vill rekommendera. Boken är väldigt, väldigt sorglig. Men det kan jag ta. För den inger hopp. 

    Boken är skriven av Augustin Erba som tills för några veckor sedan var helt okänd för mig. Då läste jag hans novell Hiwa som ingår i Novellix samling som jag redan skrivit om här i Jahaja. Jag blev mycket gripen av den, inte minst barnperspektivet som jag tyckte var fenomenalt skildrat. 

    Nu har jag läst hans roman Blodsbunden. Den handlar om en Amadeus som vi får följa från barndom fram till vuxenliv, då så småningom med familj. Hans mamma är i rakt nedstigande led släkt med den kejserliga Habsburg-familjen, katolik,  hans far är fysiker från Egypten, kopt. Precis som det är med Erba. 

    Modern är ständigt sjuk på grund av migrän. Dessutom är hon enormt självupptagen och kommer aldrig barnen i familjen nära. Amadeus är så rädd att något ska hända henne, att hon ska dö och mamman gör inget alls för att minska oron, tvärtom gör hon allt för att förstärka den. Fadern kan visa värme men är också sträng och ger sonen en örfil när han inte klarar svår huvudräkning, han ska tidigt klara av multiplikationstabellen så han också kan bli något fint, kanske fysiker?

    Eftersom pojken kommer från denna fina familj måste han gå på Franska skolan som beskrivs som ett helvete, inte minst på grund av pennalism och mobbning. Det är oändligt synd om Amadeus. 

    Det hela beskrivs så väl att det nästan kryper i mig ibland av obehag. Pojken får vara vuxen alldeles för tidigt och suktar ständigt efter kärlek och kontakt. 

    Som med alla barn som kärlekstörstar så söker Augustin en kanal för sin kärleks längtan. Där finns mormor efter en hemsk julafton:

    Jag sträckte mig efter den julklapp jag hade fått av mormor. 

    ”Det här är inte bara en dagbok”, sa mormor. ”Det här är som ett plåster, en kram och en bankbok på en gång.”

    ”Fast man kan inte ta ut pengar på den”, sa min morfar snabbt.

    ”Man kan sätta in känslor här”, sa mormor. ”Och då växer de. Och ju mer de växer desto mer förstår man vad de är.”

    Mormor ger honom den här fina julklappen och han beskriver hur han kan släppa det hemska som hänt under kvällen. För nu är det nedtecknat. 

    Det är oklart hur mycket av bokens stoff som är självbiografiskt. Vad jag kan förstå av det jag läst mig till har Erba mycket lik bakgrund, har vuxit upp i Fisksätra som Amadeus i boken och så vidare. Han har också i andra texter skrivit om hur svårt det har varit att ha en mor som har varit så frånvarande i hans liv. 

    Boken växlar mellan bilder från Amadeus barndom och hans vuxna liv. Man förstår hur påverkad han är som vuxen av att ha haft denna i dubbel bemärkelse fattiga barndom med ständiga förödmjukelser. Vi får följa honom i hans sökande efter en partner och hans osäkerhet och känsla av otillräcklighet. Det är skakande och väldigt, väldigt övertygande.  Som det här:

    ”Jag har svårt att komma ihåg att jag inte är barnet som gråter.” 

    Det som känns som en longör i boken är berättelsen om gaykompisparet som han hjälper att bli föräldrar, med de problem som detta medför i hans relation till sin partner. Här känner jag att boken tappar tempo och också mitt intresse. 

    Mamman är katolik, pappan är kopt. De har udda bakgrund där uti i Fisksätra och Augustin känner sig inte hemma någonstans. Och även om man aldrig kan jämföra ens elände med en annans och jag lugnt kan säga att bokens Amadeus och förmodligen också Augustin Erba nog hade en bra mycket hemskare barndom än jag, så kan jag känna igen mig i utanförskapet och faktiskt också andra saker. Men också i tanken och känslan att vi mirakulöst nog tar oss igenom stora svårigheter i livet.  Och att människan har en fantastisk förmåga att söka ljuset och finna hoppet.

    Ja, hör ni. Läs den. Jag köpte två ex att ta med till läsande närstående som bor på samma lilla ö som Erba nu bor på, tillsammans med en stor skara andra kulturarbetare. Boken har fått fina recensioner. Läs DN, Sydsvenskan, Sveriges Radio.

    Eller lita på mig!

One Response so far.

  1. Litar på dig 🙏


%d bloggare gillar detta: