• The Wife som bok och film

    Posted on januari 7, 2019 by in Konst och kultur

    Version 2

    När några dagar är kvar på det gamla året, beger vi oss iväg till Kino för att se filmen ”The Wife”. Den känns som en smocka i magen på mig. Oerhört välspelad, sorglig, grym och med mycket att känna igen sig i. Nej, jag har ingen man som har låtit mig hålla mitt ljus under skäppan, verkligen inte, eller som bedragit mig. Men jag känner igen tendenserna i relationer och hur narcissism kan förstöra en relation. 

    Under en lång tid nu, två månader, har jag haft svårt att koncentrera mig på bokläsning. När vi går ut ur filmsalongen tänker jag: den boken vill jag läsa, Meg Wolitzers roman, ”The Wife”. Jag blir nyfiken på hur dramat ter sig i det mediet. 

    Någon gång tidigare har jag gjort detta: Gått från filmat till bok. Miniserien Olive Kitteridge, helt strålande med Frances McDormand i huvudrollen, gav samma önskan att läsa ursprungstexten. Precis som med ”The Wife”, är både film och bok mycket mycket bra. Och ger olika upplevelser. 

    Läs inte vidare om ni vill slippa spoilers: Vad gäller ”The Wife” så skiljer sig bok och film åt, självfallet, men huvudpersonen är sig lik, tycker jag, när jag läser boken som ju är min upplevelse nr 2. Hon inger samma känsla men i boken får vi kanske fler förklaringar till hennes känslor. Själva berättandet sker på annat sätt, ”bomben”, att hustrun i själva verket är den rimliga pristagaren, kommer fram i ett gräl efter prisfesten, i boken. I filmen anar vi det tidigare. Och ja, i boken får Joe inte Nobelpriset utan ett pris som heter The Helsinki Prize vilket innebär att handlingen utspelar sig i Helsingfors. 

    Men det gör inget, boken ger en fantastisk läsning och jag sitter denna sista helg i juletid och sträckläser – en underbar känsla när man varit utan den länge! 

    En intressant sak i boken är att det mer tydligt ges en förklaring (observera, inte förståelse av) till mannens otrohet. Joan förväntar sig ett tack för vad hon gjort. Men istället blir det så att Joe vänder sig till kvinnor som inte hotar honom, som inte har Joans begåvning. 

    But there were tiny cracks. He began to cheat in obvious ways, his abdomen was being corrugated not for me but for other women. His betrayals had started early, not long after his first book came out, and I both knew and didn’t know it, because when I thought of what I’d done for him, I felt there ought to have been som reciprocity. 

    I boken får vi också veta att det fanns en överenskommelse, första boken skulle bli Joes, sedan skulle det bli Joans tur. Men så blir det inte och bitterheten som Joan samlar på sig är explosiv. 

    Boken slutar inte på samma sätt som filmen och eventuellt föredrar jag filmens slut. I filmens avslutningen förekommer sonen David som inte är med på prisresan alls i boken. Kanske är filmens slut något mer hoppingivande.

    En väldigt intressant karaktär i både film och bok är Nathaniel Bone. I filmen spelas han oerhört väl av Christian Slater och han är dubbelbottnad, intressant och begåvad. Inte alls ofarlig. 

    Om manusförfattaren till filmen, Jane Andersen, har jag någonstans läst (det har skrivits väldigt mycket om filmen) att Glenn Close fastnade för rollen bland annat för att just hon hade skrivit manuset (hon har också, som Glenn Close påpekar, skrivit manus till Olive Kitteridge). Att skapa ett bra manus av en så komplex roman är rätt enastående. 

    Allt möjligt bra kan sägas om filmen, inte minst att den är fantastiskt klippt av Lena Runge och snyggt filmad. Mycket begåvat regisserad av Björn Runge. Och förstås – spelad. Glenn Close får en synnerligen välförtjänt Golden Globe och maken, spelad av Jonathan Pryce är också riktigt bra. 

    Men – om ni har sett filmen, inte sett filmen, tänker se filmen, whatever, så rekommenderar jag verkligen romanen i alla fall! Den finns i svensk översättning och i pocket men är inte svårläst på originalspråk. 

    Så två flugor i  … två smällar?  Se filmen och läs boken. 


%d bloggare gillar detta: