• Kärlekens Antarktis

    Posted on februari 1, 2019 by in Konst och kultur

    IMG_9569

    Jag har precis avslutat läsningen av Sara Stridsbergs senaste roman, Kärlekens Antarktis. Boken har blivit flitigt recenserad, Stridsberg är en ansedd författare och verkligen inte utan anledning. 

    Hennes språk är starkt och fängslande och jag blir ofta gripen av det. Samtidigt känner jag hela tiden en tvekan eller ambivalens: Varför har hon skrivit denna bok?

    Romanen ska enligt vad Stridsberg formulerar på bokens sista sida, inte ha något att göra med liknande händelser i verkligheten. Trots detta undrar jag hela tiden: Varför finns det då så många likheter i berättelsen med det som hände Catrine da Costa?

    Romanen handlar om Kristina som efter sin död berättar om hur hon har blivit styckmördad, hur mördaren lagt hennes kroppsdelar i koffertar. Förutom huvudet bland annat. Just så var det med da Costa. 

    Den fiktiga Kristina får två barn med Shane. Båda är missbrukare och när det första barnet, Valentino, föds, hoppas paret på att de nu ska bli bättre människor, sluta med drogerna. Så blir det inte utan detta eländiga liv fortsätter. Och det finns mycket annat som är smärtsamt, outsägligt smärtsamt i Kristinas liv. Inte minst förhållandet till de dysfunktionella föräldrarna, framför allt modern. 

    Boken är verkligen svårläst, den är så ruggig i skildringen av Kristinas tragiska tillvaro där hon bara väntar på att döden ska komma och ta henne. Och sedan skildringen av hur hon ser sig själv bli strypt, styckad, en skildring som återkommer. Det är tungt att läsa. Hade det inte varit för Stridsbergs gripande språk hade det blivit ajöss till boken rätt tidigt i dess handling. 

    Alla gråter utom jag, men det är något som har stelnat inom mig. Det är inte bara tårarna, det är något annat också. En besvikelse så djup, så genomgripande, det är blodets fryspunkt, det är kärlekens yttersta Antarktis.

    Men nej, jag kan inte känna respekt för detta projekt. Stridsberg använder sig av många, många detaljer som finns med i fallet da Costa, ett örhänge som saknas, resväskorna. Varför? 

    Även om hon säger att det är en litterär fantasi och därmed försöker koppla bort texten från Catrine da Costa-fallet, kan jag tycka att det är lite lumpet. Varför då använda samma stad, Stockholm, samma tid, 80-tal, många liknande fakta som kring da Costa-fallet, som att hon hittas styckad i resväskor och att huvudet aldrig hittats. 

    I Göteborgsposten skriver Mikaela Blomqvist: I intervjuer talar Stridsberg om vår konsumtion av lemlästade kvinnors kroppar, där alla uppstyckade kvinnolik i TV-deckare utgör det tydligaste exemplet. Men även om det inte finns några tvivel om var Stridsbergs sympati ligger blir även hennes bok, författad på lättsmält bloggprosa som den är, del i denna konsumtion. Det är också svårt att begripa varför Stridsberg lånar så många detaljer till sin berättelse från mordet på Catrine da Costa. Något som hennes avslutande insisterande på att bokens alla eventuella likheter med verkligheten inte har ”att göra med någonting annat än den realitet av våld ur vilken den är sprungen” knappast ändrar på.

    Jag har läst Stridsbergs tidigare böcker med stor behållning, kanske speciellt Beckomberga – ode till min familj. Jag tycker att hennes språk är svindlande bra, det griper verkligen tag i mig. Men i den här boken har hon lagt sig alldeles för nära den hemska historien kring mordet på Catrine da Costa, ett mord som fortfarande är ouppklarat. Jag kan inte förstå varför hon gör så. Om hon ska låta offren bli hörda, de som aldrig blir hörda, känns det märkligt att hon närmast exploaterar en verklig händelse och sedan påstår att romanen inte bygger på detta ruggiga mord.

    Så nej. Nej till den här berättelsen, den här boken. Om någon av er kan tipsa om en bra roman att läsa så gör gärna det. Kanske ska jag lämna fiktionen och gå över till verklighetsbeskrivningar, som många av mina jämnåriga gör? Där det verkligen handlar om verkligheten. 

2 Responses so far.

  1. Slow Micke skriver:

    Hmm, väntar med den. K och jag lyssnade på Beckomberga under en längre biltur. Ja, vilket fint och prunkande språk, och samtidigt så lätt och poetiskt. Darling River väntar i bokhyllan hemma.

  2. Eva Nygren skriver:

    Beckomberga är en underbar bok. Darling River inser jag att jag glömt läsa 🙂.. Tack för påminnelsen! Hälsa Katarina!


%d bloggare gillar detta: