• Med jagad blick, Ken Loach

    Posted on november 17, 2019 by in Konst och kultur

    _DSC6549

    Någonstans finns ändå ljuset. Nära Fyledalen en novemberdag.

    Båda föräldrarna i filmen ”Sorry we missed you” av Ken Loach har arbeten med avskyvärda arbetsvillkor. Rickie levererar paket i en franchisemodell som enligt bossen på företaget PDF ger Rickie fullständig frihet. En frihet som  visar sig innebära fullständig avsaknad av en anställnings trygghet, där han får stå för alla risker och ekonomiska konsekvenser själv. Han jagas av klockan, hela tiden, under den riktigt vidrige, helt känslobefriade, bossen Maloney (spelad av en f d polis). 

    Hustrun jobbar som biträde på en offentlig vårdenhet och gör hembesök hos behövande vårdtagare. Hon lagar mat, hon byter blöjor, hon ger ömhet och kärlek. Men hela tiden med stressen i blicken, hur ska hon hinna? 

    Barnen mår inte bra. Seb, killen i familjen, är ute med sina kompisar och spraymålar, färgen har han fått råd till genom att sälja sin fina vinterjacka som föräldrarna med svårighet haft råd att köpa åt honom. Nästa gång snattar han … Han har problem i skolan, han skolkar och föräldrarna försöker hjälpa till och få honom att inse allvaret men de har svårt att hinna med allt. 

    Kanske griper dottern, Liza, mig mest. Hon försöker rädda familjen. Hon försöker få upp sin storebror ur sängen på morgonen för att få honom att gå till skolan och hon ingriper på olika sätt för att hjälpa till. Något som hon egentligen inte alls är mogen för. För hon är ett barn: hon kissar på sig på natten och mamman måste lägga sig intill henne. Hon är ett barn som inte får vara barn. 

    Ja, det är en skakande film. Båda föräldrarnas avskyvärda arbetsförhållanden ger oss en tydlig bild, på Ken Loach-vis, av det ohållbara i det kapitalistiska system som sätter vinst före mänsklighet. Konstigare än så är det inte. Att människor går i väggen, faller ihop, gråter och känner sig misslyckade är faktiskt bara ett uttryck för detta. Abbys och Rickies jagade utseenden, han i budbilen, hon hos sina vårdtagare eller på bussen där hon försöker lösa logistiken i familjen, är gripande och skakande. 

    Vi lämnar Kino omtumlade, trots att i varje fall jag, kanske inte tycker det är riktig kraft i spelet mellan föräldrarna. Men det är väldigt kraft i mycket annat i ”Sorry we missed you” och vi har fått ännu en lärorik smocka av mästaren Ken Loach, idag 83 år. 

     


%d bloggare gillar detta: