• Två riktigt bra

    Posted on februari 18, 2020 by in Konst och kultur

    IMG_2888

    Jag har haft en period när jag har haft svårt att koncentrera mig på läsning. Det har varit något i huvet. Böckerna har inte engagerat. Men det går bättre nu. 

    Ja, nu så. Först Houllebecqs ”Underkastelse” som jag skrev om i min förra post. Och sedan, två bra böcker till:  Tokarczuks ”Styr din plog över de dödas ben”! Och – ”Himmel utan slut” av Marlen Haushofer

    Tokarczuks bok inleds så här: ”Med mitt tillstånd och min ålder är det så bevänt att jag före sänggåendet är noga med att tvätta fötterna, ifall de skulle behöva hämta mig i ambulans under Natten.” En boks inledning är viktig, vilken ton den sätter, och jag känner stor tillfredsställelse när det finns ett jag, i presens, när en bok börjar. Det kanske helt enkelt är lättast då?

    I vilket fall som helst blir jag snabbt förtjust i både boken och huvudpersonen. Hon har oklara Åkommor (viktiga substantiv har versal i början), hon är åldrad men seg och envis, stark i sina åsikter. 

    Janina Duszejkos bor ensam i en liten by nära den tjeckiska gränsen. Hon arbetar lite som lärare, hjälper en före detta elev att översätta Blake (bokens titel har ett nära samband till ett av Blakes dikter). Hon studerar astrologi och lever i nära samband med djuren som hon beskyddar och anser och ska behandlas som lika väl som oss människor.

    När grannen Storfot hittas död försöker Janina ta polisutredningen i egna händer. Hon hittar spår som inte polisen hittar och när det blir fler dödsfall fortsätter Janina söka efter förklaringar på sitt  annorlunda sätt. 

    Boken är spännande men kanske framför allt rolig och rörande. Janina Duszejkos syn på tillvaron är befriande och osentimental, ” … plötsligt insåg jag hur bra döden kan vara, hur rättvis, lite som desinfektionsmedel eller en dammsugare.” Det är något friskt över hennes sätt att se på känslor, hon beskriver Vrede, ” … kände mig alldeles salig i den där energin”, ja hon skriver om vrede på ett intressant sätt. Jag blir påmind om Tokarczuks bakgrund som psykolog: ”Vrede lämnar alltid ett väldigt tomrum efter sig som genast liksom översvämmas av sorg …”.

    Men boken är också mycket starkt inlägg kring hur vi behandlar djur, kanske det är dess kraftfullaste tema.  Janina för fram sina tankar hos polisen och säger ”Vad är det för värld ? Där ens kropp kan göras om till skor, köttbullar, varmkorv, en fäll framför sängen, där ett avkok på ens ben kan blir drickbuljong …”.

    Ja, det här är en bok som jag varmt rekommenderar. Jag känner med Janina, hennes lite barnsliga jag (hon säger också så om sig själv). Bokens utveckling och ”story” är överraskande och både rolig och allvarlig. 

    IMG_2805

    Målandet har det gått bättre med än läsandet, sista halvåret. Här har vi den senaste, Pinje colada. Akryl på duk, 40×40.

    ”Himmel utan slut” av Marlen Haushofer handlar om ett barn, och det finns kopplingar mellan Janina och Meta, som Haushofers alter ego heter. Kopplingen finns framför allt i att karaktärerna båda är viljestarka och egensinniga. ”Himmel utan slut” kallade Haushofer själv för ”en självbiografi” men boken gavs ut som roman året innan hon dog, 1969.

    Meta växer upp på landsbygden i Österrike där hennes far är jägmästare. Boken är berättad i tredje person och inleds med att vi får möta flickan som sitter i en vattentunna som straff för att hon stört de vuxna vid slåttern. Hon är arg och ledsen men förlorar sig sedan i upplevelser i tunnan och fantasier. 

    Boken beskriver på ett rätt enastående sätt ett litet barns inre. Alla som har varit barn och minns hur det var, alla som har barn eller tänker på sin barndom kan ha stor glädje av att läsa denna bok. Jag känner under läsningen ofta igen känslor jag själv hade som liten, inte minst de komplicerade känslorna jag hade till min mor och far som inte var så närvarande men som ändå skänkte mer trygghet bland annat just för att jag inte behövde tampas så ofta med honom. 

    Beskrivningarna av Meta är så okonstruerade, så direkta. Här finns inget förgyllande skimmer kring hur barn är: 

    Den lilla: ”Men Meta vill inte vara någon snäll flicka; en tyst och djup motvilja mot allt som är snällt växer inom henne och blir dag för dag alltmer hårdnackad.”

    När barnet blir äldre ökar fantasierna, rädslan för natten och mörkret: ”Ändå är det bara tio steg till föräldrarnas sängkammare, fast också två dörrar och en dyster avgrund.” När sedan morgonen kommer och hon vaknar: ”Allting är som det ska vara, präglat av hjärtevinnande ordning och förnuft: Kannan är en kanna, länstolen en länstol och kakelugnen en vanlig värmekälla.”
     
    Litteraturen betyder väldigt mycket för Meta. Hon läser och läser. Ofta förstår hon inte det lästa men läser ändå. David Copperfield tar hon sig an om och om igen och Haushofer beskriver hur Meta påverkas av det hon läser med sitt unga öppna sinne. 
     
    Vi följer Meta fram till hon börjar på internatskola. Vi får följa hennes förändrade syn på föräldrarna och hennes lillebror, på hemmet och det som varit så viktigt där. Det är verkligen en utvecklingshistoria men sällan eller aldrig har jag läst en så övertygande text skriven av en vuxen om hennes barndom.
     
    Så detta är ännu en bok jag verkligen rekommenderar men den går inte att köpa vare sig som ny eller begagnad (denna dag). Det får bli biblioteket! Eller läsning på engelska. 
     
    En lång text om Haushofer finns här. Mycket intressant och initierad. 
     

2 Responses so far.

  1. Torbjörn Nilsson skriver:

    Ja, den välsignade morgonstunden, när nattens avgrunder skingrats! Vacker titel; Himmel utan slut. Tack för tipset!


%d bloggare gillar detta: