”The Road” av Cormac McCarthy

En roman om kärlek. Så vill jag först och främst formulera min syn på Cormac McCarthys mästerverk, ”The Road” (2006, i svensk översättning 2008). Denna dystopiska roman om en framtid så mörk och brutal som du med endast med svårighet kan tänka dig, har som överskuggande tema den styrka som finns i kärleken, här kärleken mellan far och son, son och far.

Romanen handlar om ett framtida samhälle, totalt förstört av en katastrof som gör att alla djur har dött, träd och grödor inte längre lever, människorna är nästan utplånade och allt är täckt av grått, grått, grått. Aska täcker allt och de levande går omkring med munskydd för att skydda sig mot denna och den förstörda luften.

I denna värld går två personer på vägen, far och son. De går tillsammans efter att de har brutit upp från ett hem där även en mor fanns. Hon har lämnat dem och världen eftersom hon inte ser någon framtid då de få människor som ännu lever har förlorat allt vad heter moral och tabun och det som gör oss till samhälleliga varelser. Människorna äter varandra, man äter barn, man våldtar, man förslavar och allt är som den absolut vidrigaste mardröm som jag aldrig har haft.

Men de går där ändå. För fadern har förhoppningen att någonstans ska det finnas goda människor som de kan sälla sig till. ”The good guys” – sådana är han och hans son, sådana människor måste det finnas kvar och dem ska de finna. De andra, ”the bad guys”, är sådana som de två måste skydda sig mot och det gör de med det vapen de har, med endast ett fåtal kulor kvar.

Men de skyddar sig framför allt genom den kärlek som finns dem emellan, beskriven på ett sätt som är något att det starkaste och mest rörande jag har läst. Att det är män finns det kritiker som raljerar över men för mig som läser McCarthy för första gången och försöker bortse att han även är författare till boken bakom filmen ”No Country for Old Men” som jag verkligen inte gillade, så är detta inget problem – tvärtom. Jag tycker just det faktum att det är en relation mellan far och son, gör det hela ännu mer berörande ur mitt kvinnoperspektiv.

Bitvis är boken direkt svår att läsa på grund av de avskyvärda upplevelser som beskrivs. Språket är sparsmakat, meningarna korta och bisatserna få. Det är inget frosseri i våld, det är nästan lakoniska skildringar som därför får desto större kraft. Någon gång under läsningen tänker jag att det är nog inte bra att läsa detta, jag kommer ligga sömnlös.

Men så kommer dessa starka och också övertygande skildringar av sonen och faderns relation, hur sonen lutar sig mot fadern och genom honom får bekräftelse på att hans tankar och känslor är riktiga. Han förlitar sig på sin far och genom att sonen förlitar sig på fadern får vi också se hur det bästa fadern har att ge kommer fram i hans kontakt med sonen.

Och här finns ett budskap, om man så vill, med boken. I vår kontakt med kommande generation har vi när vi är våra bästa jag, förmågan, och kanske till och med instinkten, att visa upp som exempel det goda inom oss. I kontakten med barnen kan det bästa av oss komma fram. I kärleken. Men McCarthy visar också att när förälderns ork och tro sviktar, då kan den unge ta över.

Det skräckfyllda i föreställningen att vår kulturs tabun skulle upphävas är vad som gör denna bok så hemsk. Jag läser boken under en tid när sådana tankar ofta kommer för mig (Amstetten) liksom tankar kring hur hjälplösa vi är när naturen drabbas av katastrofer (Burma).

För så är det ju med våra läsningar – de görs inte i vacuum utan via våra högst personliga upplevelser och tolkningar. Trots att jag läser flera recensioner av boken känner jag inte riktigt igen mig i dem, mer än bitvis. Torbjörn Flygt associerar till Hemingways ”The Old Man and the Sea” och det kanske jag kanske delvis förstå, men ändå inte.

Nej, för mig går associationerna till filmen ”A History of Violence” av Cronenberg som jag nyligen såg för andra gången och som har något i språket som jag känner igen. En sorts mytisk enkelhet som finns i båda verken. Jag uppskattar det mycket.

Jag blir också påmind om Coetzees romaner, framför allt ”Waiting for the Barbarians” som jag läste ut och läste om direkt. Denna roman har liknande existentiell tyngd i innebörden.

Att tolka boken utifrån att perspektiv där man sätter författarens hemland USA i fokus, med dess våldsamma historia, är helt rimligt. För mig är dock denna bok i min läsning av den snarare en allmängiltig berättelse om kampen att behålla det goda inom oss, även när det verkar helt omöjligt.