"Wuthering Heights" av Andrea Arnold

Efter att ha sett "Red Road" och "Fish Tank" och haft mycket starka filmupplevelser med båda dessa filmer av Andrea Arnold, kändes det självklart att ta reda på hur hon tar itu med en av mina stora läsupplevelser och en av litteraturhistoriens kanoniska skrifter, romanen "Wuthering Heights av 1800-talsförfattaren Emily Brontë.

En stark litteraturupplevelse ligger hos mig ofta kvar som en stämning. Jag tänker spontant på Pamuks "Mitt namn är Röd" och Coetzees "Waiting for the Barbarians". "Wuthering Heights" är en annan roman som efterlämnat en sådan stark stämning. Det finns för mig, kan man säga, ett inuti "Wuthering Heights".

Detta inuti, denna stämning, känner jag mycket starkt när jag ser Arnolds verk och det är nog det som är det häftigaste med upplevelsen. Det är en extremt stämningsskapande film, en emotionell och visuell upplevelse snarare än en intellektuell. Det beror på Arnolds i mitt tycke mycket modiga sätt att tolka romantexten som är en många hundra sidor lång text, i filmen förvandlad till bilder, mycket få repliker. Och nästan ingen musik.

Det är bilderna som bär den här tolkningen. Och de är så mäktiga, så oerhört vackra, nakna, när de långsamt visas långsamt på den smala duken. Det är landskapet och fåglarna, hedarna och gyttjan, eldstäderna och de enkla, påvra rummen som berättar och förmedlar en dyster, vacker, och enslig känsla.

Berättelsen om hittebarnet Heathcliff och Catherine Earnshaw och deras framväxande kärlek, berättas med naturen som aktiv deltagare. Cathy, ofta klädd i långbyxor som för att visa hennes fria personlighet, lär Heathcliff skilja på olika fågelfjädrar. Hon tar med honom ut på heden, han sitter bakom henne på hästen och vi får följa hans perspektiv, hans blick när den faller på det bakåtblåsta långa håret, den lilla fläcken på hakan, handen, höften. Vi förstår via bilderna vad Heathcliff ser och känner.

Eftersom jag har läst romanen tre gånger, två gånger som kurslitteratur där den dissikerats och analyserats, kommer förstås många tankar kring Arnolds sätt att tolka texten, ändra texten (fuckin' cunt ger ett anakronistiskt stuk åt manuset men funkar helt problemlöst) och via sitt valda perspektiv ge texten nytt liv.

Till exempel slår det mig att det är rätt märkligt hur Cathys far, som alltså är den som hittar Heathcliff, låter det upphittade barnet snabbt få status av barn i huset. Heathcliff får till och med företräde framför sonen Hindley när det kommer till att välja häst. Varför, undrar jag. Och Hindley, i Arnolds film spelad av en ung okänd skådespelare med punkstuk, ja, hans raseri blir bottenlöst och ändlöst. Hatet mellan honom och Heathcliff börjar här i faderns favorisering av hittebarnet.

Det kan man ju fundera på vidare. Kanske är det som någon föreslår i vårt Matofilmgäng, att Heathcliff blir ett medel för fadern att visa att han är en god kristen (en stark scen är när Heathcliff ska döpas och hans huvud tvingas ner i dopfunten - hans ångest blir total och han rymmer från kyrkan, med Cathy efter sig) och att detta projekt är viktigare än att visa sonen sin kärlek?

Den unga Cathy är nog den som griper mig mest i filmen. Denna fria själ springer skuttande och sjungande över stock och sten med Heathcliff hack i häl. Hon ligger med huvudet mot faderns knä. Hon visar Heathcliff fjädrar. Hon slickar Heathcliffs rygg när han har blivit piskad. Allt detta lägger sig djupt inom den tyste Heathcliff och blir till djupa spår inom honom.

"Wuthering Heights" är ett modigt projekt. Andrea Arnold har modet att låta bilderna ligga kvar länge, att låta berättandet ha ett nästan dokumentärt stuk, att lita på att vi som ser kan pussla ihop upplevelsen genom ge oss hän till ett berättarsätt där vissa bilder är så starka att de nästan etsar sig fast. Lita på att det ger stämning.

Filmen kunde varit lite kortare, det kan kännas som hon fastnar i sina bilder av fåglar och insekter emellanåt och då blir det något ansträngt över det hela. Men trots detta är det en mycket stark film och en annorlunda filmupplelse - som det ska vara när man går på bian.