”American Pastoral” av Philip Roth

Romanen ”American Pastoral” av Philip Roth från 1997 skildrar sannerligen ingen pastoral och ger ingen munter läsning. När jag slår igen den drygt 400 sidor långa boken som har tagit mig ovanligt lång tid att läsa med tanke på hur den har fängslat mig, känner jag mig nästan utmattad. Men också mycket starkt berörd.

Romanen inleds med att Nathan Zuckerman, Roths ofta använda berättare, möter på en man som han beundrat mycket som barn, den stilige basebollspelaren Swede Levov. Det är Swedes historia som berättas i romanen, det är hans amerikanska pastoral, som förstås inte alls är en sådan, som boken har som sitt stoff och tema.

Swede heter egentligen Seymour, men på grund av att han, trots sin judiska bakgrund, är alldeles blond och olik de andra judiska barnen på sin skola, får han av sin baseballtränare smeknamnet Swede. Swede är en stjärna i baseball, han är lång och atletisk OCH blond, han gifter sig med Miss New Jersey – kort sagt, han är nästan motsatsen till den bild genom vilken unga judiska män ofta beskrivs i fiktionen. Han är också mycket annorlunda än de män som jag tidigare stött på i Roths böcker. Han är blåögd i mer än en bemärkelse, rätt naiv i sin syn på livet och inte speciellt hemfallen åt introspektion.

Till en början är allt bra och fint. De två vackra människorna får, trots att de gifter sig över religionsgränserna (hon är från en troende katolsk familj) ett bra liv. Han har tagit över sin fars handskfabrik som han med stolthet utvecklar och tar ansvar för. Hon som först gjort sig känd bara som vacker, ger sig in i kreatursbranschen och börjar med kreatursavel. Detta efter att de har fått sin dotter Meredith, även kallad Merry.

Till en början beskrivs Merry som just sådan, glad, nyfiken – men: hon stammar. Det finns en fläck på den perfekta ytan. Föräldrarna, och framför allt fadern som är den vars aktivitet vi följer i boken, gör vad de kan för att hjälpa henne. De jagar inte på henne när hon talar, de väntar alltid in. De är snälla och förstående. De skickar henne till en psykiater vars yrkesgrupp, liksom i fler av Roths böcker, skildras med rätt mycket avsmak.

Hon får gå till en logoped, Sheila Salzman. Inget hjälper dock mot stamningen. Det är fläcken på denna amerikanske herdeidyll som målas upp.

När hon blir 15-16 år, detta är på sextiotalet, börjar hon ivrigt engagera sig i Vietnamkriget och strax efter detta börjar hon förändras och sedan är det bara ett helvete i familjen.

Det är förfärligt det som beskrivs. Jag förstår inte alltid hur Roth tänker kring detta, hur han menar att det han skriver om har utvecklats. Eller så vill han beskriva att vi ibland är maktlösa inför det som sker med våra barn. Eller så vill han beskriva, och så hoppas jag delvis att det är, Swedes oerhörda naivitet, hans oförmåga att se bortom det som syns på ytan. Kanske vill han också visa att alla val vi gör, görs till något pris. Swede vill ha allt: The All-American Dream.

Nathan Zuckerman lyfts snart ut ur berättelsen och glöms bort av de flesta läsare, är min gissning, kanske ända till bokens slut. Han används som ett sätt att påminna oss om att detta är fiktion. Berättelsen vi läser är den Zuckerman tänker kring denne man som han har idealiserat. Även solen har sina fläckar.

Styrkan i boken ligger i de insiktsfulla analyserna av människors inre, som Roth ger oss på sitt oerhört drivna och säkra språk som emellanåt nästan klingar profetiskt. Det är så vackert och berörande. Tematiskt blir jag emellanåt mycket påmind om Doris Lessings roman "The Fifth Child".

Mina understrykningar i boken är många: Som jude kan jag känna att just exakt den här sortens känslor kan många judar känna inför en Swede Levov:

Conflicting Jewish desires awakened by the sight of him   were simultaneously becamled by him: the contradiction in Jews who want to fit in and insist they are no different …

Eller det här om hans dotters monstruösa utveckling (och jag undrar varför, varför, varför, precis som Swede Levov):

The daughter who transports him out of the longed-for American Pastoral and into everything that is its antithesis and its enemy, into the fury, the violence, and the desperation of the counterpastoral, into the indigenous American berserk.  

Och med det citatet avslutar jag min text eftersom det representerar boken väl: Oerhört välformulerat kring en besvikelse, en sorg och en vrede som är som vrede oftast är, nämligen inte glasklar och rationell utan emotionell och subjektiv. Ingen Guds vrede utan den vanliga människans.