”Efter bröllopet”, Susanne Bier

Till sist kommer vi iväg på filmen Efter bröllopet. Den har redan gått säkert en månad i lilla Lund och den rätt stora salongen är välfylld trots att det är en vardagskväll.

Vad gör att denna film ses av så många? Kan det vara som någon sa, för nöjet att ha möjligheten att titta på Mads Mikkelsens mun i närbild i två timmar? Eller handlar det om att den gestaltar stora, viktiga, moraliska och mellanmänskliga frågor?

För visst får vi se en hel del av den snygge dansken (fast jag är mer fascinerad av hans kindben. Har han indian-/eskimåpåbrå?). Vi får också se andra vackra personer och en rejäl dos Rolf Lassgård. Stor del av fotot görs i närbild, ett val som jag stundom upplever som konstruerat och faktiskt exploaterande.

Filmen som handlar om Jacob som driver ett barnhem i Indien och som kallas hem till Danmark för att få möjlighet att ta emot en stor donation till detta, visar på motsättningen mellan den fattiga världen (gestaltad med bilder från det enkla, färgrika barnhemmet i Indien, omgivet av ett gytter av trafik och människor) och den rika i Danmark (som vi möter genom miljonären Jörgen och hans familj, boende på en herrgård med pool på den danska landsbygden). Jag tycker att detta är en polarisering som varken känns övertygande eller sant beskriven.  

Storyn är överraskande och jag ska inte avslöja den här, men jag tycker nog att just överraskningsmomentet i berättelsen är det som jag gillar bäst. Det är rätt skruvat, och inte särskilt trovärdigt, men det finns ett moment av överrumpling i filmen som gör att den i sig blir mer trovärdig. Vi påminns om att saker och ting inte alltid blir som vi tror. Att människor inte alltid kan dömas utifrån våra fördomar om dem. Den delen av filmen uppskattar jag.

Det jag ogillar främst i filmen är nog exploateringen av närbilder. Jag kan inte kalla det annat. En närbild ska ge just detta, en närhet som inte det översiktliga seendet kan ge. I denna film kommer kameran ständigt nära ögon, ögonvrår, tåriga ögon, djurögon, men även storporiga näsor.

Jag förstår inte det alltid. Jag ser att det är vackert, men jag blir också förvirrad – varför så nära? Misstanken att det är en kompensation för någon annan brist i filmen kommer till mig.

Jag ogillar också den summariska gestaltningen av både hustru, dotter och mor i filmen. Jörgens mor fördriver tiden med att spela nätpoker. Kul detalj kanske, men detta är ingen kul film och jag känner mest irritation över att en mor till en son som dessutom i slutskedet av filmen bör vara en av de mest drabbade, får så lite fokus.

Jörgens hustru och dotter blickar. De blickar upp på Jörgen, de blickar upp på Jacob. De illustrerar männen snarare än gestaltas själva. Dottern är en intressant person, väl spelad av Stine Fischer Christensen vars karaktär kunde utvecklats eftersom hennes roll i historien skapar nyfikenhet åtminstone hos mig.

”Filmens överraskande torra slutscen - en intellektuell konstruktion” skriver Kerstin Gezelius i DN. Jag håller inte med henne. Slutet ger mig möjlighet att försona mig med denna film som gör mig lite småilsken. Avslutningen på historien (som i sig verkligen är en intellektuell konstruktion) gör att jag kan förlika mig med mycket i berättelsen. Jag kan också känna mer för huvudpersonen Jacob som kanske till sist blir vuxen.

Totalt sett är det dock en sevärd film, trots bristerna ovan. Detta beror på att mesta i filmen så att säga har gått igenom kvalitetskontrollen – foto, skådespel, manus, regi, förstås. Och att i starka ögonblick så låts tystnaden få tala.  

Kommentera!