”Exit Ghost” av Philip Roth

Det är ännu inte många svenska dagstidningar som har recenserat Exit Ghost, Philip Roths senaste roman. Boken, skriven av den nu 74-årige amerikanske författaren, är ännu inte översatt. Det kan vara ett skäl. Kanske beror det också på att mottagandet hos recensenterna inte har varit så genomgående positivt i den anglosaxiska världen som för ”Everyman”, Roths förra bok.

Ett annat skäl kan vara att romanen ses som en uppföljare eller avslutande del (Exit Ghost: spöket som lämnar scenen) i en serie romaner där Nathan Zuckerman, en fiktiv författare lika gammal som Roth, med många yttre likheter med Roth, är huvudperson eller finns med på ett hörn (många menar att Zuckerman är Roths alter ego, något som Roth bestämt avvisar). Kanske gör det att boken inte väcker samma intresse som den förra boken ”Everyman” som är skriven utan sådana referenser bakåt.

Jag har inte läst tidigare böcker om Zuckerman. Trots det gör Exit Ghost starkt intryck på mig, även om det inte finns samma existentiella tyngd i den som i Everyman.

Philip Roth, Nobelpristippad, hyllad, med en lång och produktiv karriär, slog igenom på slutet av 50-talet med "Portnoy's Complaint". Det var en bok som tillsammans med ”Goodbye Columbus” som kom något år senare, släckte mitt intresse för Roth för många år framåt. Jag tyckte illa om hans sexfixering, hans kvinnosyn, hans rätt neurotiska inställning till sin judiskhet, och jag såg då när jag läste honom som tjugoåring på 70-talet, inga litterära kvaliteter som överskuggade det negativa.

För några år sedan köpte jag den kontrafaktiska ”The Plot Against America” och hade svårt att ta mig igenom den. Men sedan kom den stora upplevelsen med ”Everyman” (se tidigare recension).

I ”Exit Ghost” möter vi den åldrade författaren Nathan Zuckerman som lider sviterna av en prostatacancer, med impotens och inkontinens som svåra biverkninger. Han återvänder till New York efter ett tiotal år av självvald isolering på landsbygden. Han återvänder till staden och läkarna för att om möjligt få hjälp med sin besvärande, skamfyllda problematik som tvingar honom att ständigt använda blöja. New York och människorna i staden är förändrade efter det fruktansvärda 11 september. Folk är också mer inneslutna i sig själva än Zuckerman minns dem, går runt och talar i mobiltelefoner och jagar fram på gatorna.

Lite av en slump kommer han i kontakt med Jamie och Billy, ett ungt författarpar som längtar bort från New York, vilket speciellt för henne har kommit att representera den livsångest om terrordådet skapat hos henne och andra i miljonstaden. De bestämmer att under ett år byta boende med varandra.

Zuckerman får också av en tillfällighet (det är rätt mycket tillfälligheter i denna roman, något som får mig att associera till Auster, vilket även det ibland drömlika i boken gör) kontakt med en gammal bekant, Amy, en person som har förekommit i tidigare böcker i Zuckermanserien.

Kliman, före detta pojkvän till Jamie, är författare på jakt efter stoff att använda för att skriva en biografi om en död författare, Lonoff, som Zuckerman har beundrat mycket. Kliman kommer att stå för det som Roth mest går i polemik mot i denna roman – det parasitära och respektlösa hos litteraturforskare och dem som inte själva skriver utan skriver om dem som skriver, ” …the dirt-seeking snooping calling itself research is just about the lowest of literary rackets”, säger Zucherman vid något tillfälle.

Men Zuckerman kan också uttrycka, att som författare, oberoende av vilken typ av författande man är ute efter, kan boken i sig bli en besatthet. Så här funderar han kring den unge ambitiöse Kliman som nästan gör vad som helst för att få tag i förnedrande stoff kring den döde författaren Lonoff: ” A literary lunatic. Another one. Like me, like Lonoff, like all whose most violent passion is for a book.”

Över huvud taget är boken till stor del en diskussion kring vad gränsen går mellan litteratur och den som skapar berättelsen. Roth betonar, via sitt språkrör Zuckerman, det nödvändiga i att skilja på författaren som privatperson och författarens verk. Man kan tycka att det faktum att Zuckerman har så mycket gemensamt med Roth skulle göra denna plädering mindre verksam men så tycker jag inte att det är.

Var gränserna går i romanen mellan Zuckermans ”verkliga” upplevelser och hans fantasier är ibland oklart men också rätt ointressant. För Roth skildrar en människas inre, och emellanåt gör han det mycket övertygande. Roths skildrar åldrandet och den sorg åldrandet medför på ett sätt som väcker stark genklang hos mig. Det är sorgligt men också tröstande. Tröstande kanske just för att det väcker igenkännande.

Språkligt är Roth en mästare, en skicklig balanskonstnär där en lång, ibland över-lång mening, kan följas av en kort, ett skickligt varvande av tempo som gör läsningen intressant och varierad. Emellanåt finns svackor som gör att boken känns ojämn. Gillade man ”Everyman” så tror jag dock att man också kommer att njuta av ”Exit Ghost”. Och kanske lämnar Zuckerman scenen med denna bok, men säkerligen inte Roth.