”Mitt namn är Röd” av Orhan Pamuk

Julias julklapp till mig har en stark anknytning till färg – dock inte julrött, tack och lov. Det röda i boken representerar sig själv, färgen röd. Det röda representerar också blod och våldsam kärlek.

Miniatyrmålaren Kara återkommer till Istanbul efter många års frånvaro. Hans längtan efter sin ungdoms älskade har drivit honom tillbaka. Året är 1591. Snart efter sin återkomst hamnar han mitt i en mordgåta. Lösningen på denna är mindre intressant för läsaren enligt mitt förmenande. Romanens styrka ligger i dess oerhört sinnliga beskrivningar.

Människorna är komplexa och färgstarka och på så vis blir färgtemat bärare av en mängd betydelser i boken. Vi får följa dem inifrån, via perspektivbyten i olika avsnitt. Inte bara människor kommer till tals. Här det inledande kapitlets första mening: ”Nu är jag bara ett lik, en kropp i botten på en brunn.” Så börjar boken (och jag blir påmind om en annan bok som har gjort mycket starkt intryck på mig: ”Everyman” av Philip Roth” där den döde själv får inleda romanen). Därefter får vi följa Kara på samma sätt, i jagform, vi får följa Shekure, Karas älskade och vi läser om Stork, Fjäril och Oliv (de tre miniatyrmålarna som är inblandade i mordgåtan), allt med deras egna röster. Vi möter också Ester, en judisk kvinna som går ärenden åt älskande i stadens gränder: ”Ester är en slev och Istanbul en gryta” som hon själv uttrycker det. Och vi lär känna många fler, inte alla människor.

För i ett annat kapitel får vi följa ett träd: ”Jag är ett träd och mycket ensam.” Så inleds detta kapitel. Det är mycket Pamukskt. Enkelt språk och skenbart enkel innebörd. Men det finns djup i texten. ”Jag vill inte vara ett träd, jag vill vara dess mening.” Så avslutas texten i detta kapitel på ett typiskt sätt för boken – man går in i en labyrint och vägen fram och inåt verkar enkel och okomplicerad. Plötsligt märker man att mycket mer att ta sig an finns framför en. Pamuk leder en inåt mot en mer intrikat innebörd.

Den stora glädjen för mig fann jag i de sensuella beskrivningarna av människor, mat och miljöer. Men av stort intresse var också diskussionerna målarna förde kring de nymodigheter från de italienska och franska målarna som höll på att välta omkull deras synsätt på vad konst är. Det överväldigande i perspektivmålning (där själva begreppet perspektiv i boken också innehar en djupare innebörd), i att avbilda realistiskt och inte idealistiskt och förstås, det revolutionerande i att avbilda människor alls.

Liksom vid min läsning av ”Snö” känner jag att det är rätt tungt att läsa bitvis. Men läsningen är också glädjefylld och lustfylld. Jag känner mig fylld till randen med rött, med dofter från Istanbul och med många inspirerande tankar kring vad konst är och gör för människan. Alla som är intresserade av konst borde läsa ”Mitt namn är Röd”. Alla som är intresserade av historia sett ur ett icke-västerländskt perspektiv likaså. Och till alla som gillar färgen rött ger oss Pamuk till exempel detta:

”Var tysta nu och lyssna på hur jag fick en så underbar röd nyans. En skicklig miniatyrmålare, en expert på färger, stötte våldsamt de bästa sorterna av röda torkade skalbaggar från de hetaste trakterna i Hindustan till ett fint pulver i sin mortel.”

Boken är för mig en mycket inspirerande läsning av en författare som på ett ovanligt sätt kombinerar det barnsliga med intellektuell begåvning. Översättningen känns betydligt säkrare än i ”Snö” och så vill jag också till sist uttrycka min förtjusning över det eleganta omslaget som boken har i Nordstedts utgåva – bara bokstäver, och i enkelt rött och svart. En vacker och kontrastrik bok på mer än ett sätt.