"På flykt undan ett sorgebud" av David Grossman

David Grossmans roman från 2011 har fått mycket positiva recensioner. Skälet är nog inte bara bokens innehåll och språk. Grossman är en välkänd fredsaktivist i Israel, känd inte bara inom landet. Att hans son dessutom dödades i södra Libanon innan boken var färdigskriven och föll offer i den långvariga och utbredda konflikt som präglat Mellanöstern mer eller mindre konstant sedan Israel grundades som stat 1948, har säkert gjort sitt till att boken har fått uppmärksamhet.

Men det är självklart att bokens tema och innehåll är det som främst fångar oss. Ora, mor till två unga män, Adam och Ofer, plågas av en fruktansvärd oro för hur det ska gå för den yngre, Ofer, när han omedelbart efter att han blivit färdig med sin militärtjänstgöring, tar sig an ett nytt, frivilligt och farligt militärt uppdrag. I tre år har hon väntat på att han ska bli civil igen, i dessa tre år har hon plågats av oro.

Meningen har varit att de två tillsammans, mor och son, ska vandra i det vackra Galileen som ett avslut på den tid då han har varit borta från hemmet. Men sonen väljer alltså bort detta och väljer att gå in i krigsfaran igen.

Hon flyr undan ett eventuellt sorgebud och hon gör det med Ofers far som får ta sonens plats på vandringen. Denne man har hon känt sedan hon var tonåring och låg på sjukhus under sexdagarskriget 1967. Med honom har hon haft en kärleksrelation men ingen enkel sådan.

Vi får följa de två rätt vingbrutna varelserna, var och en på sitt sätt, på deras vandring i det vackra landskapet. Det är där merparten av boken utspelas, och den gör så genom tillbakablickar i Oras och Avrams liv – så heter Ofers far. Det är framför allt Oras tankar vi följer.

Det som ger mig mest i denna roman är gestaltandet av den fruktansvärda oro som plågar Ora. Hur hon hanterar den och försöker förtränga den eller generera något annat, bättre, via den. Att boken är skriven av en man gör ju också att man inser att detta inte handlar om en mors oro utan här bygger förstås Grossman på sina egna erfarenheter.

Oras rädsla för att mista sonen vävs ihop med hennes ängslan för hur hon har varit som förälder och vandringen med Avram blir till ett plågsamt dykande ner i det förflutna, en självrannsakan där sorgebudet, det möjliga, lurar i skuggorna.

Oron som en förälder känner, och vetskapen om alla dessa föräldrar, på olika sidor i Mellanösternskonflikten, som lever och har levt med denna oro, gestaltas på ett sätt som är bitvis vacker och trovärdig, även om jag känner att Grossmans gestalter kanske är väl konstifika, att det förekommer för många svåra kärlekar, för mycket smärta, för att den ursprungliga "enkla" ångesten över att sonen eventuellt ska omkomma ska träda fram i dess grundval.

Något som jag tycker är mycket skickligt beskrivet är förhållandet mellan Ora och hennes arabiske chaufför. Det är tydligt att det är lättare för Ora att känna att de är jämlikar än det är för honom. Det blir tydligt hur naiv hon är i förhållande till honom när hon ber honom köra henne och sonen till den offensiv på Västbanken som sonen ska delta i – aningslöst låter hon Sami, chauffören delta i att transportera en israelisk soldat till en situation som handlar om att kuva hans bröder.

Aningslöshet och barnslighet är Oras kännemärken. Men hon kämpar på och använder sig av sina minnen för att förstå och uthärda den svåra väntan. Hon minns ritualerna vid nattningen, ..."förberedelserna inför den besvärliga , komplicerade avseglingen in i natten med dess skuggor och främlingskap, och exilen den påtvingar varje barn i hans lilla, enskilda säng". Vackert.

Boken är storslagen och imponerande men i mitt tycke en aning för konstruerad i människoteckningen. Men för mig som har bott i Israel, har en syster med två söner och en dotter som gjort militärtjänst i landet var det ändå en skakande påminnelse om de privata helveten som varje förälder eller annan anhörig eller vän måste genomlida när kriget kommer. Måtte hela denna vittomfattande konflikt ta slut även om det ser hopplöst ut på många sätt.