Frustrerad läsare

Jag känner mig frustrerad. Två böcker på rad som jag lägger ifrån mig: Först Agneta Pleijels Lord Nevermore. Kanske var det en dålig fas för mig att läsa under, ety (ja, jag vet, men jag har aldrig haft tillfälle att använda detta ålderdomliga ord) jag har läst Pleijel tidigare med stor förtjusning, framför allt Drottningens Chirurg. Men Lord Nevermore blev just never more för mig. Jag kom inte in romanen och den kändes ansträngd och sökt.

När jag går in på Gleerups för att hitta påskläsning fastnar jag för en bok av Peter Høeg, Den tysta flickan. Men tala om pretto! Maken till pretto! Det är så löjligt pretentiöst och förutsägbart – det begåvade barnet som ser allt, anar, känner. Clownen med sin svarta humor och stora ensamhet. Detta är bara några exempel. Kvinnosynen är ansträngt tillrättalagd med ett pseudofeministiskt anslag. Bläh! Trots detta fångar han mig ibland med skarpa satser, som:

Det omedvetna kommer ofta med posten, och inte sällan i fönsterkuvert.

Men de blir liksom lite väl många och övertydliga, även klokheterna. Så, tummen ner för den boken. Livet är för kort för läsning av dåliga böcker.

Nej, då tar jag istället i min hand Pär Lagerkvists Aftonland, den andra inköpta påsklovsboken. I hans lyrik kan man vila, tänka och njuta av det innerliga. Kanske ska man vara i sitt livs höst för att uppskatta det han skriver?

Det är om aftonen man bryter upp
vid solnedgången.
Det är då man lämnar allt. 

Tanken tar ner sina tält av spindelväv
och hjärtat glömmer varför det ängslats.
Ökenvandraren överger sin lägerplats,
som snart ska utplånas av sanden,
och fortsätter sin färd i nattens stillhet,
ledd av gåtfulla stjärnor. 

Andra bloggar om: Agneta Pleijel, Peter Høeg, Pär Lagerkvist, litteratur

Relaterade bilder: