• Aisopos fabler x 3, avund och pennans makt

    Posted on april 4, 2014 by in Allmänt filosofiskt, Konst och kultur

    Känner ni till dem? Aisopos fabler, djurfablerna med en moralisk twist. Många av oss i min generation har kommit i kontakt med samlingen på olika sätt. Jag ska berätta om mina tre.

    fabel

    Arthur Rackhams fantastiska illustrationer finns i alla de tre fabelsamlingar jag kommit i kontakt med. De är mästerverk.

    Aisopos, enligt en legend, var en slav från Samos som lyckades bli fri på grund av sin kvickhet. Han sägs ligga bakom djurberättelserna som getts ut i många olika utgåvor.

    Den jag först kom i kontakt med var den klassiska, given till mig av min syster Andrea julen 1959. Jag hade gått i skolan i en termin. Min största bekymmer som vänsterhänt var inte att lära mig skriva med högra handen. Nej, det var modernt på Mellanheden där jag gick. Man insåg att det inte var en bra att tvinga vänsterhänta till högerhänthet.

    Däremot var det svårt för mig att skriva på rätt håll. Jag skrev helst spegelvänt. Läraren, med sin fina Bic-penna, gjorde markeringar i mina korta texter. De var skrivna baklänges! (När jag ska pigga upp mina elever skriver jag ibland spegelvänt på tavlan. Någon gång har frågan kommit: ”Är det nåt fel i din hjärna?”)

    Så när jag tittar på texten som finns i min julklapp från syster Andrea, vars namn jag stavat ljudenligt, så kan jag riktigt känna jag hur jag fick anstränga mig att få bokstäverna rätt:

    DSC_4125Nästa kontakt med Aisopos fabler var via min bror Björn. Han fick premium varje år. Han var ”an A-student”.

    I vår familj var avund en no-no-känsla. Avund var fult. Detta lyckades min pappa hamra in på ett sätt som blev mycket förvirrande för en ung själ som den jag var, genom att ge Björn och mig belöningar för våra betyg i enlighet med resultat. Björn fick 10 kronor när han kom hem med sina betyg i juni, jag fick 5. Någon gång vågade jag mig på att ifrågasätta detta. Svaret blev:  ”Du får också 10 kronor när du är lika duktig som Björn”.

    Björn fick premium, ja, det kändes som han hade en hel hylla med premieböcker.Kanske tänkte jag så när jag någon gång, kanske som tioåring, nästan som i en dröm känns det som nu, grep tag i en av dessa böcker, just Aisopos fabler, tog en röd krita och kladdade ner Björns premiebok så mycket jag bara kunde. Var det avunden som talade? Så var det nog. Det känns rätt gött när jag tänker på det.

    Härom dagen fick jag ännu en Aisopossamling i mina händer. Min andra bror Stefan har haft den bland sina gömmor genom åren. Jag blev lycklig när jag fick den.

    Just det här exemplaret som gavs ut 1919, ser ut så här utvändigt: DSC_4118Titta på den vackra, nu lätt bleknade guldskriften. Det visar sig att boken gavs till min far som premium år 1920. Han var då 14 år gammal, och precis som sedemera hans son Björn, var han tydligen en duktig elev.

    När jag bläddrar i boken förundras jag över de fantastiska illustrationerna av Arthur Rackham. Men också det underbara typsnittet. Först efter ett tag lägger jag märke till en illustration vars budskap man inte behöver läsa sig till. Den hade inte passerat något test idag.

    Men pappas premiebok. Alltså, jag kommer i kontakt. Kanske det var likadant hemma hos honom som hos oss när jag var liten? Förmodligen. Kanske fanns där en avundsjuk lillasyster där med?

    DSC_4122

    Tala om no-no!

     

    När jag skriver om händelsen med min brors premiebok som jag försökte förstöra, då inser jag att jag länge använt mig av pennan som ett medel. Ja, kanske det var det maktmedel som stod till buds.

    Senare fick pennan en annan betydelse för mig. Kanske mindre för att uttrycka avund, och mer för att uttrycka glädje och tanke.

    Andra bloggar om: , , , , , ,

     

    Relaterade bilder:

5 Responses so far.

  1. Henrietta Shapira skriver:

    Så roligt att lära sig mer om vad som försiggick i barndomshemmet, så här 50-60 år senare!

  2. Eva Nygren skriver:

    Hej syrran, kul att du läser och enjoyar.

  3. Tobbe skriver:

    Sägningen Avund är den sannaste formen av smicker, som jag läste på en restaurangmeny för nåt år sedan brukar jag dra fram när jag ska försvara avund!
    Jag var arg och avundsjuk på min lillasyster som slapp bära in ved, och jag ristade med vrede in min ålder 11 år på insidan av vedlåren, för att minnas vid vilken ålder hon inte längre skulle slippa. Ristningen finns kvar att beskåda.

  4. Eva Nygren skriver:

    En sådan fin historia, Tobbe. Blev det som du ville?

    • Tobbe skriver:

      Ja, fint att minnas, men plågsam just då.Minns inte hur det blev, då hade saken förlorat sin betydelse och JAG var nog gammal och stark att köra in ved med glädje.