Länge leve våra bibliotek!

På Babel ser jag under hösten en intervju med Claire Keegan. Hon gör intryck, smörar inte för Jessika som håller ett respektfullt avstånd. När jag läser recensioner av boken ”Det tredje ljuset – Små ting som dessa” som presenteras i intervjun så inser jag att den boken måste jag läsa.

Igår kom meddelande från biblioteket att boken kommit, en reservation jag gjort för några månader sedan. Många köar när det är hypade böcker. Jag hämtar också The Man Who Died Twice, också tipsad via Babel (fin intervju i länken) och också av en gammal kollega.

Och sedan: Öppnar Claire Keegans bok, läser några sidor. Det suger i magen, bultar i hjärtat. Går iväg en stund, känner hur boken, dess stämning och gåta efter sådär tio lästa sidor, hur den liksom drar mig tillbaka.

Sedan sitter jag där i soffan tills boken är utläst. Det är en återhållen sorg och saknad men det är också hopp i de två texter som utgör bokens 146 spatiösa sidor. Den första, ”Det tredje ljuset” om den tioåriga flickan som får uppleva närhet och vänlighet: som när hon kissar på sig första natten och kvinnan hon bor tillfälligt hos, en släkting, låtsas som att det är fukt i rummet som gör att madrassen är våt.

Efterhand som hon bor hos paret Kinsella som de heter vågar hon känna det goda som finns där. De går till brunnen: ”Jag dricker sex fulla mått och önskar att den här platsen utan skam och hemligheter ska bli mitt hem.”

Den andra berättelsen i boken tar också tag i mig och jag kan varmt rekommendera boken som var min läsning under en kväll och gör mig lycklig över skönlitteraturens förmåga att vidga min värld och ge mig starka känslor.

Richard Osmans bok har jag just börjat läsa men den verkar härlig. Jag citerar vad The Independent sagt om den, enligt bokomslaget: ”Funny, charming and achingly British”.

En sådan rikedom! Att ha tillgång till alla dessa böcker, att kunna paxa och få meddelande när de är mig till låns!

Patrik Lundberg skriver i dagens DN om det faktum att 500 000 elever saknar tillgång till skolbibliotek. Är det inte vansinnigt fel? Jag tänker på vårt bibliotek på Polhemskolan, vilken tillgång det var i undervisningen. En viktig och central del i skolans arbete.

Så länge leve biblioteken. Och en speciell blinkning och ett speciellt tack till mitt kära Dalby bibliotek som alltid levererar, på alla sätt.

Relaterade bilder: