Pompeji i mitt hjärta!

När jag tänker på vår resa till Neapel så ligger upplevelsen i Pompeji främst i mitt hjärta. Jämte besöket på Arkeologiska muséet. För där börjar vårt möte med staden som drabbades 79 e.kr. 

Vi anländer till ett svalt Neapel, checkar in på vårt fina boende på Caravita rooms som ligger ypperligt vid gamla stadens yttre kant. Värdinnan har ordnat chaffis till oss som hämtar på flygplatsen. Trötta efter resan går vi till närmaste restaurang och beställer en pizza. Vad annars?

Nästa dag tar vi oss till Arkeologiska muséet. Vi är där i fem timmar och har ändå inte sett allt, en sådan otrolig samling av objekt, till stor del från utgrävningarna i Pompeji som ju har pågått i många år. Skulpturer, fresker, allt så väl bevarat att det studsar till i mina ögon (har det aldrig hänt er?) och vi får gå ut och pausa i den fina innergården. Det som imponerar mest på mig är mosaikerna. Se bilden ovan: Tre musikanter och ett barn. Se rörelserna, se instrumenten, se SKUGGORNA!! Se perspektiven. Efter två tusen år, bevarat. Makalöst. 

Nästa dag tar vi tåget till Pompeji. Det är ett minst sagt enkelt färdsätt men vi kommer fram och tillbringar en dag i ömsom sol och ömsom regn i denna till ytan rätt stora stad som vi vandrar runt i under många timmar. 

Det är en känslosam upplevelse. Så mycket finns bevarat och med bilder från muséet i skallen blir upplevelsen av närhet stor. Stackars jäklar, tänker jag ofta när jag går runt där. Här överraskades de av vulkanutbrottet, säkert tog många sig härifrån men det är ändå ”tack vare” denna katastrof som vi får sådan stark kontakt med ett samhälle från två tusen år sedan. 

Målningar som syns på väggarna vittnar om kärlek till det sköna. Det är så vackert. 

Vi går också igenom det område som just nu grävs ut och som BBC:s serie om Pompeji som ligger på Svt Play berättar om. Här får vi dock inte fotografera. 

Att gå omkring på gatorna i staden ger en stark känsla av närhet. Här gick de, här bodde de, på torget samlades folk, precis som turisterna nu gör. 

Här drogs vagnarna. Nu går en svensk turist här. 

Efter de här dagarna i Pompejis tecken tar vi samma tåg till Sorrento och med lokal buss till vårt hotell Il Nido som ligger strax utanför staden med en vidunderlig utsikt. Hotellet är mycket trevligt och värden hjälpsam. Här får vi, efter italienska mått, en riktigt bra frukost, ett rum bättre än det vi betalat för, och skjuts in till stan med ägaren om vi vill, en gång i timmen. Service! 

Utsikten från hotellet mot Vesuvius är hisnande och tankeväckande. För samtidigt som vi vistas här, hör vi på nyheterna om jordbävningen i Myanmar. Läs gärna här om Plinius som var vittne till vulkanutbrottet år 79, och som förmodligen dog av gaser från utbrottet. 

Vi tar till Positano med lokalbuss. Tja, inget fel på busschauffören, men det går väldigt fort och det vindlar! Positano bjuder på höjder, höjder och MYCKET turism, ingen stor upplevelse för oss. Men ok, det regnar, vad är kul då? 

Nästa dag åker vill till Capri med snabb båt. Capri är väldigt, väldigt vackert. Vi har bara några timmar där så vi lägger dem på att vandra, titta, och njuta av den härliga luften och berörande vyerna. 

Efter tre dagar vid Amalfi tar vi tåget tillbaks till Neapel. Det är fint att variera resan så här med ett avbrott på annan plats, att vistas i Neapel är häftigt, men luften är rätt dålig i innerstan och det är mycket folk överallt. Vi träffar svenskar bara en gång, i övrigt är det mest italienarna själva som är ute på gatorna. Mycket ungdomar, klasser som besöker kyrkor och andra attraktioner. 

Maradona finns överallt, ofta framställd nästan som ett helgon. Det är en speciell känsla i Neapel, bitvis ruffigt, långt ifrån det lite pimpade Toscana som vi besökt några gånger och något helt annat än Rom. Vi besöker katakomberna i San Gaudioso. Spännande, en aning läskigt och med en härlig guide som jag hade velat filma för att ge en bild av italiensk gestik för eleverna jag hade en gång …

Den sista dagen strövar vi runt i staden. Vi besöker hamnen som är mycket stor och där det ligger en medelhavskryssare stor som ett höghus. Här nere är luften ren och trängseln är borta. 

De sista timmarna går vi runt i ett fattigt Neapel. Vi går upp mot den västliga delen av gamla staden där gatorna är trånga, tvätten hänger på tork överallt och en och annan bil drar förbi. Mest är det dock här vespor, ibland en hel familj med mor och far och barn. Billigt jämfört med bil men farligt. 

Neapel går in i hjärtat. Av vad vi förstår är utvecklingen i staden rätt bra. Fler är i arbete, maffian hålls delvis tillbaka. Att se Neapel och sedan dö, det vill jag inte! Jag vill gärna åka tillbaks!

Relaterade bilder: