Här hyllas boxvärden Björn

Far och jag 1953. Målningen av pappa Isse och mitt ettåriga jag blev kvar i förvaringsboxen på Centralen!

I helgen som gick skulle jag tala om min bok i Stockholm i ett sammanhang som var nytt för mig. Jag hade innan dess presenterat Bilderboken två gånger, första gången nervöst och kul, andra gången mest kul! Denna gången var jag nervös. Före. 

Det gick bra! Men oron eller upptagenheten av mitt framträdande ställde till det i huvudet för mig. Jag var osäker på om jag hade stängt av kaffekokaren efter att jag lämnade får lilla lya i Årsta i Stockholm för mitt anförande. Hela dagen, även efter att jag hade klarat av min framförande, så var tanken på kaffekokaren där. Usch.

Vad tror ni? Tron ni jag hade glömt den? A nä. Det är en sån där automatisk grej man gör efter morgonkaffet som knappt registreras i minnet. 

Igår skulle jag lämna Stockholm och återvända till Skåne. Jag packade ner allt, exemplar av Bilderboken som fanns kvar, bilden ovan som jag hade med som enda målning på min framträdande (för jag visade målningarna i Bilderboken via datorn), kläder och grejer. Rätt mycket var det. Tåget gick sent på eftermiddagen och jag lämnade in mina grejer i en förvaringsbox på Centralen för att se en utställning på Nationalmuseum innan jag åkte hem. Jag fick stuva om i boxen för att få in allt och tavlan satte jag längst ut i boxens ytterkant för att få in den. 

Här talar jag om min bok, speciellt hur det var att få en Barbiedocka 1963

När jag skulle stiga av tåget i Lund många timmar senare stod jag i kön ut från tåget och funderade över hur skönt det var att den här pärsen (som sedan blev en fin upplevelse) var över. Då slog det mig – tavlan var kvar i boxen på Centralen!! Jag hade glömt att ta med den när jag tömde förvaringsboxen!

Min hjärna är rätt gammal, det är en hjärna med begränsad ork och  minskad tolerans för stress.  Så, shit happens, ursäkta denna sanning.

Jag ringde i morse till boxcentralen, fick snabbt kontakt med boxvärden som det heter. Den vänlige boxvärden Björn hade hittat tavlan, den skulle han låsa in i boxen jag använt tills jag kom och hämtade tavlan! Inte ens det faktum att jag talade om att jag först kommer till Stockholm om två veckor fick boxvärden Björn att smita från åtagandet. ”Men är det inte dåligt för er att min tavla upptar en box i två veckor utan att ni får betalt för den? Kan ni inte ha tavlan inne på ert kontor tills jag kommer?”, frågar jag. ”Bra! Ekonomiskt tänkande” säger då boxvärden Björn. ”Vi gör så, vi har den på vårt kontor tills du kommer”, kommer det från den lugne, snälle Björn.

Alltså, jag säger bara: Inget går upp mot mänsklig kontakt, så är det ju.

Jag känner mig, summa summarum, glad och glad omigen, för att jag klarat av något jag var rädd för, och för att det finns bra medmänniskor därute. 

Relaterade bilder: