Två hyllade K:n

En tio år gammal akvarell får illustrera Florian Herscht. Postnummer 07769

Över julveckorna har jag ägnat mig åt Krasznahorkai och Kracht. En ungrare och en schweizare. En Nobelpristagare och en recensentfavorit.

Jag valde att läsa romanen Herscht 07769 av Nobelpristagaren, och det ångrar jag inte. Boken som är skriven utan punkter kommer i ett flöde. Lite ovant i början men man vänjer sig och jag kan efterhand förstå vitsen med stilen. Texten pendlar mellan det trivialt mänskliga och det avgörande för spänningshistorian som i varje fall vid min läsning ger Nobelkommittén klart rätt i sitt val. 

Bokens huvudperson är Florian. Han är en lågbegåvad ung man med klara blå ögon. Han har genom Bossen, en nazist med flera anhängare, fått en uppgift, nämligen att sanera graffiti. Bossen är en sadist som ger Florian lavetter vid minsta anledning, han är också en musikälskare som uppmanar Florian att lyssna på Bach. Florian dyrkar Bossen som tagit hand om honom hela hans vuxna liv, “Bossen har sett på honom som en far ser på en son” tänker Florian. Denna dyrkan gör att han försvarar Bossen oberoende av vad han gör. Till en viss punkt. 

Boken skildrar byn Kana, en fiktiv plats nära Jena i f d Östtyskland. Här bor människor som herr och fru Ringer. Ringer är en jävla jude, enligt Bossen. Här bor också herr Köhler, en gammal fysiklärare som Florian älskar. Här finns bibliotekarien som älskar den gode Florian. Många personer kommer till tals i boken i någon sorts flätor. Jag påminns om Goldbergvariationerna av Bach som Florian ofta har i sina hörlurar, i dessa slingor av personporträtt i boken. 

Det är rörande porträtt, ofta humoristiska, av människor som på ett slående sätt förändras i boken. Detta gäller framför allt Florian som går från att vara snäll, undergiven och rätt passiv till någon sorts motsats. Han drabbas av ett svek. Vad svek kan göra med en människa läser jag som ett starkt tema i boken. 

Vargar attackerar herr och fru Ringer. Eller? Jag får aldrig klarhet i om detta händer eller om vargarna är någon sorts bild för den ångest människor lever i. Jag försöker heller inte få någon klarhet i detta, jag bara hänger med i Krasznahorkais flödande fläta. 

Efterhand blir Florian mer och mer upptagen av Bach (romanens undertitel är Florian Herschts roman om Bach). Han hör musiken i huvudet och tycker att Säkerhetsrådet för att förhindra katastrofer på jorden borde lyssna på Bach, “han måste in i det allmänna medvetandet”.

Jag har mycket att säga om den här boken. Knausgård, min idol, kommer jag också att tänka på fast det finns mer humor i Krasznahorkais matresonemang: ” … kaffet köpte de alltid i Jena, och i allmänhet så att det räckte i en månad, för dem båda var det viktigt att de bara drack det som smakade bäst, de kunde till exempel inte nöja sig med kaffet som såldes på Lidl …” (ni noterar den punktlösa texten).

Någonstans händer det något med Florian. Bossen och hans vänner har vidriga nazistiska åsikter och deras sätt att leva ut detta går förbi Florian länge. Men människan tål inte hur mycket som helst. 

Jag ska säga att det är länge sedan en bok gick så in i mitt hjärta. Florian berör mig så starkt. Boken har en sorts musikalitet som når ett crescendo, efter att man lyssnat rätt lugnt och stilla på det som pågår i den här lilla tyska byn. Rätt lugnt och stilla till pang. Slutet är vackert, sorgligt. 

Inte en helt lätt bok. Men en bok som gav mig mycket. Det finns något i den som jag inte tolkar utan bara ser som en spänning eller gåta. Så som jag tittar på konst. Det olösta i boken höjer den. Det gåtfulla.

Detsamma kan jag inte säga om Krachts bok.

Boken “Air” som har legat på DN:s boklista länge, är skriven av den hypade schweizaren Christian Kracht. Recensionerna är i stort hyllande. Jag är tveksam. 

Boken berättar initialt om Paul som har bosatt sig på skotska Orkneyöarna. Han försörjer sig som dekoratör, att göra tomma lägenheter attraktiva för de som ska hyra eller köpa dem. Han har slagit igenom när han lyckats hitta just rätt röd färg till en rik man som i sin förtjusning över detta ger honom en tavla som betalning, James Archers målning av Merlin och Lancelot.

Annars är grått den färg som Paul föredrar. Både på kläder och inredning. Han köper bröd i det lokala surdegsbageriet, det tycker han att han bör göra. Äter Blackthorn salt som produceras enligt gammalt sätt. En dag får han erbjudande från sin favoritdesigntidning Kuki (ordet betyder “luft”på japanska enligt Rebecka Kärde i DN) att hjälpa dem hitta den rätta vita färgen till en “enorm vit hall” och han tar sig till Stavanger där tidningens redaktion ska finnas. Packar ner sina gråa t-shirts och blåa skor. Hipsterstuk.

Här finns Cohen som ska vara tidningens redaktör. Det visar sig att det är en stor serverhall som ska målas vit. Paul går in i den …

Här tar det andra spåret av boken vid. En miljö som kan vara medeltida, fantasy, eller som flera recensenter skriver, som ur Bröderna Lejonhjärta, ger oss möte med Ildr, en nioårig flicka med oerhörd överlevnadsförmåga. Trots sin ringa ålder klarar hon sig själv. Hon jagar och skjuter vad hon tror är ett rådjur. Men nej, det är en man som hon sedan kallar Främlingen som hon skjuter med sin pilbåge. Han blir svårt skadad men med hjälp av hans kunskap om att man ska koka vatten förstår vi läsare att Främlingen inte är Ildrs samtida: “Det finns osynliga varelser i allt vatten som inte har kokats. Kokning dödar dem.” De två hjälper varandra och når snabbt en förtrolighet och kontakt som beskrivs nästan kitschigt. 

De här två spåren växlar i boken, tills de vävs ihop. Viktor Malm i Expressen hyllar boken och skriver “Christian Krachts nya roman ”Air” kan vid en första anblick framstå som en rebus, så noggrant konstruerad att varje vardaglig detalj tycks utge sig för att vara  ledtråd i en svår gåta. Men jag tror inte att den ska läsas så.” 

Säger Malm. Nygren här ser rebusarna, det finns detaljer som återkommer i de två spåren i boken, som läsare noterar man och funderar. Vad betyder detta? Målningen ovan av Archer är en av många rebusar eller spår som Kracht lägger ut. Man kan se Paul och Cohen som de två på målningen. Och?

Det bitvis gåtfulla hos Krasznahorkis karaktärer bok ger boken ett värde som Krachts bok inte ger. Där Krasznahorkai är gåtfull, är Kracht obegriplig. Jag strävar efter att förstå men lyckas inte och blir störd och irriterad.  Jodå, läsbar, absolut med en kritik av vår tids livsstil, med satiriska drag, men “Air” går inte in i mitt hjärta. Trots referenser till både Knausgård och Astrid Lindgren.

Relaterade bilder: