Gudhjem

Som jag skrev förra söndagen så har jag målat tolv hus. Det andra visas här. Målningen bygger på ett foto från Gudhjem, en favoritplats. Det jag skriver till mina husmålningar varierar i stil och tanke. Här är det en liten historia om den som eventuellt skulle kunna bo i huset … 

Jag står inne i mitt vackra bornholmska hus, ser ut över gatan. Gatorna, nu tomma, kommer vara knökade med folk i sommar. Men ännu så länge ser jag bara Bredgaden. Bortom den havet. Överallt, havet.

Alla rum i mitt vackra hus är tomma numera. Bara jag går som en gengångare genom de vackert möblerade rummen. Barnen har sedan länge flyttat. Han också.

Jag tittar ut. Ser två ungdomar komma gående. Han pratar, gestikulerar. Hon, gråter, ja, hon gråter och skakar på huvudet. Varför? Han knycker på nacken, vänder sig från henne. Hon sätter sig på huk med händerna framför ansiktet. Han går inte men han vill gå. Hon vänder sig mot honom med bedjande blick. Han skakar på ansiktet.

Smärtsamt. Svårt att vara ung. Mina egna barn är vuxna nu. De har flyttat till andra ställen. Min man bor inte heller kvar. Han tröttnade. Precis som den unga killen jag just såg. Fastän huset egentligen är hans, hans arv efter hans föräldrar, så var han villig att låta mig bo kvar när han flyttade. Bara för att slippa mig, tydligen.  

Grälsjuk var jag, sa han. Grälsjuk. Att jag påpekade att det ordet var en relik från en tid när kvinnor väntade uppgivet på män som aldrig kom hem i tid från jobbet hjälpte inte alls. Han gav sig av ändå. Mina argument bet aldrig på honom.

Barnen har flyttat, det sa jag visst. En, Ibb, bor kvar på ön trots att merparten av ungdomarna lämnar Bornholm när de slutar skolan. Han går i lära om jag har förstått det rätt, hos en keramiker. Hjälper henne att sälja hennes alster. Kanske hjälper han med annat med, jag vet inte.

Trots att jag bor bara en liten bit från keramikerns bostad och ateljé så kommer Ibb aldrig och hälsar på. Någon gång har jag tittat in där men ser att han viker undan med blicken när jag närmar mig. Jag tar emot signalen. Jag går vidare.

Bente har också flyttat. Men längre bort. Ända till Göteborg. Hon behövde nog komma längre bort från sin mamma än Ibb. Jag förstår henne. Det behövde jag också från min mamma. Det löste sig ju lättare för mig. Mamma dog ju, jaja.

Så jag är ensam. Vänner? Nej, helst inte. Det är jobbigt med vänskapsband, de ska smörjas och vårdas, man ska prata och fråga. Det fick jag nog av när jag jobbade på skolan.

Min man Jens, konstnär kallar han sig, och med rätta förmodar jag, han säljer bra, är rätt känd, har Bornholm i blodet, så han är också kvar på ön. Svaneke.

Ön är inte större än att vi stöter på varandra. Hans nya kärlek Gry, eller ny är hon väl knappast för det pågick väl långt innan han flyttade härifrån, hon är pigg och glad, hälsar alltid vänligt på mig. Hon vet att hon har sitt på det torra. Hon är tio år yngre än jag, barnlös och med en kropp som fortfarande är vacker.

Vad man än säger om att kvinnor ska acceptera sina åldrande drag så kvarstår faktum att män inte gör det. De vill ha ung kvinnokropp.

Jag trodde aldrig att jag skulle tänka detta, vara i denna bitterhet. Det var rent omöjligt för mig att tro att jag skulle få den beska, sura, ogina inställning till mina yngre medkvinnor. Och ändå så är det så nu.

Gry. Nu gryr Gry. Gryning med Gry.  De bor i ett hus vid havet, ja, vem gör inte det på Bornholm, men de bor verkligen vid havet. Vattnet alldeles vid trädgårdens ytterkant, man kan höra vågorna slå. Tror jag. Jag har ju aldrig varit inne i huset.

Min plan är att mörda dem. Henne ska jag förgifta, honom sticka kniven i. Ni tror mig inte?

Jag ska bjuda hem dem på middag, visa min goda vilja. Säga att det är dags att låta bygones be bygones, det som har varit har varit. De ska få en god middag, det får bli coq au vin eller något liknande. Ett bra vin till, hon kommer inte märka att maten är förgiftad, hon kommer vara så upptagen av att vara vänlig och trevlig. När han sedan fattar att jag förgiftat Gry, då är det dags att sticka kniven i honom. Samma kniv som jag använde till tuppen.

En annan möjlighet är att ta dem när de ligger i trädgården och solar. Jag har sett när jag går förbi att de gillar att lägga sig i trädgården på sina Baden Baden-stolar och steka sig. Bruna som bleka pepparkakor är de.

Om jag passar på när de ligger där en varm dag, smyger in och slänger svavelsyra på dem. Det borde väl funka? Vad tror ni? Är detta som en slags tredje vägg i min text? Va? Jag är ju gammal dansklärare, det sitter i.

Liken. Vad göra med dem? Jag har en idé. Slänga i dem från färjan. Smyga ner till bilen under resan och ta ut kropparna som jag gömt i min bil och slänga dem överbord. Ner i vattnet, ingen kommer någonsin hitta dem.

Jag vet, jag vet. Kommer inte orka slänga i dem. Nu ringer det på dörren.  

”Hej, Jens. Kom in. Hur är det med dig och Gry? Vill ni komma hit på middag? Jag känner att det är dags att lägga ner vapnen.”

Relaterade bilder: