Huskurshus nr 6

Här kommer då hus nr 6 i min huskursserie, Evas huskur. Mina husmålningar har gett mig olika sorters associationer som gjort att jag sedan skrivit texter till dem. Den här målningen gav association till en historia av den fantastiske Tage Danielsson som jag läste för många år sedan och som gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Ni känner väl till Tage Danielssons berättelse om oxfilén!? ”Sagan om den högfärdiga oxfilén”. Den handlar om en oxfilé som låg och kände sig stöddig på köttdisken i Östermalmshallen. Den låg och kände sig så märkvärdig och ville inte bli köpt av vem som helst så den slutade livet som del i en pyttipanna!

Den kom jag att tänka på när jag såg det här huset vid en park i huvudstaden, ja, jag tror att det var Vasaparken, en dag i höstas. Ja, det såg förstås inte riktigt ut så här men ändå. Det stod där och såg lite märkvärdigt ut. Alla husen runt omkring hade blivit rivna men inte just detta.

De som bodde i huset var familjen von Schnabeln på bottenvåningen, änkan Larsson på plan 2 med utsikt över hela parken och sist men inte minst (varje lägenhet täckte ett helt våningsplan), högst uppe de tre systrarna Perzon (tidigare Persson) som hade ärvt den vackra våningen av den rika byggmästaren Hugo Persson, deras far.

När det hade beslutats att alla husen på denna gata skulle rivas, hade man ett rådslag i huset, gatunumret är 10 om någon undrar, gatan heter för övrigt Roslagsgatan. Man bestämde att en rivning skulle bara ske över allas döda kroppar, sas det unisont. Eller en och en, faktiskt. Även huset uttryckte något liknande, fast så som hus pratar, då.

Rivningsmojängerna anlände. Ni vet hurdan kraft det är i dem. Men när personen i rivningsmaskinen såg de elva utanför nr 9 stå arm i arm, de sju von Schnablarna, änkan Larsson och de tre systrarna Perzon, så nändes HEN inte riva. Alla andra hus på gatan hade gått till Gud som min mamma skulle ha uttryckt saken. Men nr 10 stod pall.

Nu, så här tio år efter då detta hände och Roslagsgatans övriga hus revs för att göra plats för en padelhall, så ser nr 10 lite ensamt ut där det står. Ensamt men distingerat. Utan tvekan distingerat.

Lite annorlunda gick det för huset än Tage Danielssons oxfilé som fick ett riktigt snöpligt slut. Läs den berättelsen, den är bättre än min. Men det finns ingen bild på oxfilén, det finns det på mitt hus! Haha!

Relaterade bilder: