Hohaj

En välkommen inkräktare är denna blomma som vi som har trädgård uppskattar mycket.

Någon skrev att hon skulle äta upp sin hatt om vi läsare inte gillar boken Hohaj! Så varmt rekommenderar hon den!

Jag hade aldrig hört talas om romanen skriven av Elisabeth Rynell. Inte heller någon av mina närstående läsarvänner. 

Boktipsaren behöver inte äta upp sin hatt. I varje fall inte enligt mig. Hohaj är en gripande bok, ovanlig, överraskande och med bitvis ett alldeles lysande språk.

Romanen går i två spår. Ett då och ett nu. I då-et lever Inna med sin far ensam i en stuga i Norrland, i Nattmyrberg. Modern Hilma är död och fadern tycker att Inna är ”hans” på alla sätt.

I närheten bor Salomo och Helga och deras barn. Dit kommer en dag en man gående med sin stora lurviga hund. Han blir välkomnad i hemmet utan frågor. Han presenterar sig som Aron. 

I nuet finns bokens jagperson. Hon har mist sin make och det mörker som drabbar då får henne att lämna bort barnen och hon kastas in i en gränslös, svart sorg. 

Dessa perspektiv växlar i boken och så gör också stilen. Den är lite gammalmodig när Inna och den som sedan blir hennes stora kärlek, Aron, så småningom möts och blir älskade.

Jag blir bitvis påmind om Birgitta Trotzig, också på grund av de kristna inslagen. När jag läser på om Elisabeth Rynell så ser jag att hon är släkt med Ulf Trotzig.

Inget släktskap med Birgitta alltså, men jag tänker mycket på de bilder författaren målar upp. Naturen, landskapet, det är bildmässigt. Jag tänker då på konstnären Ulf, Rynells morbror, hans färger och fåglar. Det är enkelt och effektivt i romanen: Himlen var intensivt grönblå, som hade den flyende sommargrönskan flutit upp i den och förenat sig med det blå. Närmast horisonten var den mörkt lejongul, en stor brand. 

Stilen i den del som speglar ett nu, är annorlunda och det är skickligt gjort med de här växlingarna i stil och berättelse.  

Beskrivningen av Innas och Arons kärlek är stark och känslosam, oerhört fint beskrivet. Det är vackert gestaltat vad kärleken kan göra med en människa, som med Aron: Ömheten han kände för Inna hade gjort honom spröd inombords.

Kärleken finns också beskriven övertygande i den del som handlar om kvinnan som mist sin make. Tydligen är denna del självbiografisk. Båda perspektiven skildrar kärlekens utsatthet och dess möjligheter med en kraft som ibland faktiskt sätter mig i gungning! 

Jag blir alltså tagen av kraften i boken även om de kristna referenserna kan bli för många ibland. Men det känns att den tron är stark och levande, det är äkta. 

Kanske kan det kännas som att boken inte håller hela vägen men den lämnar mig med mycket starka bilder och ja, jag blir påverkad. Det känns i hjärtat.

Boken har varit slut på förlaget sedan länge. Men den kommer i nyutgåva på Weylers kommande vecka. Tänk dock på att du läste recensionen först i Jahaja. Så det så!

Relaterade bilder: