Gripen av sinnesrörelse

Gripen av sinnesrörelse

Det är svårt att beskriva känslor i ord. Jag har försökt i min bokcirkel att beskriva en känsla som griper när jag läser de där starka berättelserna:

Jag fäktar med armarna, jag säger ”jag blir så påverkad”, ”det liksom känns i kroppen”, jag ser mig vilset omkring bland mina vänner i bokcirkeln. Mitt försök handlar om att försöka beskriva i ord min känsla när jag läser böcker som griper tag i mig. En känsla som numera, med ett jag som äldre, faktiskt tar sig ett annat och starkare uttryck! 

Två böcker just nu ger mig den här känslan. Jag talar om Lukas Moodyssons ”Rebellerna”, en roman som berättar om rebellrörelsen, en maoistisk utbrytargrupp som sommaren 1968 blev mer och mer extrem. Moodysson har gjort research kring rörelsen och skapat ett galleri av fiktiva personer i en så kallad cell.

Vi följer Monica som i första person berättar om sig själv och sin deltagande i rebellrörelsen. Som 21-åring i Stockholm på ett ruffigt Södermalm förälskar hon i Tobias och via honom går hon in i gruppen som kallar sig Rebellerna. Hon flyttar in i lägenheten där han bor: ”Jag var så lycklig att jag hade hamnat här, inte bara med Tobias men med alla de här människorna, helt galna förstås och jag fattade inte allt de pratade om men de ville något, gjorde något, flummade inte bort sina liv.

Kanske är det den här känslan, att göra något viktigt med sitt liv som driver på Monica. Hennes engagemang accelererar, det går snabbt. Snart är hon den drivande i gruppen. 

Hennes utveckling i gruppen och de andras skildras som en snabbt nedåtgående resa in i extremismens spiral. Det är kusligt. Vi får också möta den 80-åriga Monica som blickar tillbaks på sitt unga jag: ”Jag vet att Mao hade rätt, inget nytt kan byggas om inte det gamla först rivs ner, men det är inte sant, det är fel, det är inte fel, men det gäller inte allt. Gamla fina hus ska renoveras, inte rivas.”

Den språkliga stilen är enkel, kortfattad och mycket övertygande, jag känner obehaget i magen, i hjärtat, påminns om mitt eget jag vid denna tid. En väldigt bra bok, så tycker även DN. Läs här en fin intervju med Moodysson.

Men tänkt så svårt det är att beskriva själva känslan kring läsningen! Likaså kring boken ”I de sista tingens land” av Paul Auster  som någon tipsade mig om. Boken kom på engelska 1987. 

Detta är en dystopi, en genre som jag måste erkänna att jag har en svaghet för, trots genrens dysterhet. Den här boken gick också den rakt in i hjärtat, för att ännu en gång försöka beskriva känslan läsningen ger!

Boken utspelar sig i en framtid i ett en stad där alla ting är på väg att försvinna. Berättare är  även i denna bok en ung kvinna, Anna Blume. Inget produceras: ”Här  är tingen de sista. Ett hus står där ena dagen, nästa dag är de borta. Ett gata man gick på igår finns inte kvar i dag.”

Till denna stad har Anna kommit för att leta efter sin bror. Boken är ett långt brev till en vän som hon har lämnat bakom sig i vad vi förstår är en tryggare miljö i ett annat land. 

Hur hon klarar sig i denna miljö är det brevet handlar om. Först ensam och sedan när hon möter Isabel och Ferdinand. Här beskrivs fint hur mötet med andra människor ger henne livskraft en tid. Men de försvinner. Även människorna försvinner.  

Boken handlar om förlust men också att det viktigaste för oss människorna inte är tingen. Det är när människorna omkring oss försvinner som den djupa förlusten infinner sig. 

Åter igen känner jag mig så drabbad i mitt inre när jag läser Austers välskrivna och starka  roman. Åter far jag efter ett ord som kan beskriva min känsla. Jag letar i huvudet, googlar. Till sist kommer ett ord upp: Sinnesrörelse. Detta lite gammalmodiga ord kanske täcker/motsvarar min känsla?

Jag blir gripen av sinnesrörelse. 

Relaterade bilder: