"Amour" av Michael Haneke

Ännu en film i särklass av Haneke: "Amour" gör mycket djupt intryck på mig. Det har säkerligen delvis att göra med historien som berättas – hur paret i 80-årsåldern drabbas när hon får en stroke. Efter att de i många år levt tillsammans och var för sig, ska nu han ta hand om sin hustru när hon bli förlamad och mer och mer beroende av honom. Hon vistas ett tag på sjukhus men vid hemkomsten därifrån får hon maken att lova att hon aldrig mer ska behöva vistas där.

Det ställer stora krav på kärleken och de tvingas till en fysisk intimitet som hon speciellt, har svårt att fördra. De får praktisk hjälp av portvakten i huset och hans hustru. Dessa behandlar det åldrade paret med respekt och det framkommer att de är före detta musiker som åtnjutit visst anseende.

En av hustruns före detta pianoelever kommer på besök (ett av hans konsertframträdande inleder filmen). Hans medlidande för sin gamla lärare väcker hennes ilska. Hon vill inte prata om sin situation.

Efter hand blir hon sämre. Dottern som bor långt borta kommer på besök. Hon spelas av Isabelle Huppert som verkar vara en Hanekefavorit. Dotterns avsaknad av empati och oförmåga att skapa kontakt med modern är skrämmande och får i varje fall mig att undra hur mor-dotter-relationen varit tidigare. En scen när hon sitter bredvid sin liggande, förlamade mor och berättar om räntorna på hennes och makens huslån medan hennes blick helt undviker att se på mamman, är mycket obehaglig.

Att filmen gör så starkt intryck är förstås, för alla de medelålders personer som sitter i Kinos salong denna kväll, för att detta är något som eventuellt kan ligga framför oss. Hur kommer vi kunna hantera, vi som lever i parrelationer, en eventuell svår sjukdom hos vår partner? Kommer kärleken att räcka?

Men det är självfallet till stor del det fantastiska, fantastiska skådespelet av Jean-Louis Trintignant (f -30) och Emmanuelle Riva (f -27) som bär upp "Amour". Med små men övertygande medel gestaltas reaktioner och känslor och det är otroligt skickligt genomfört. Jag gläder mig åt att se en hel film om ett par i 80-årsåldern – som sådan är filmen unik, förutom på alla möjliga andra sätt.

Efterhand som hustrun blir allt sämre påverkas maken också psykologiskt. Han har en obehaglig mardröm (jag har handen framför ögonen just då, tack och lov, men en person i publiken skriker rakt ut). En duva kommer och hälsar på i parets hall i den gamla lägenheten. Kameran på duvan som är fast i ett utrymme utan att själv kunna ta sig ut talar till oss. Händer detta eller är det en fantasi som maken har? Både han och hustrun är fast, på olika sätt.

Lägenheten är tungt möblerad med sammetsfåtöljer och gamla slitna möbler. Mot slutet av filmen visas ett antal målningar i närbild. Bilder av landskap, oljemålningar. Är detta hennes minnen? Ser hon eller minns hon?

I filmen sista scen sitter dottern i föräldrarnas lägenhet. De tavlor vi tidigare sett skymtar nu förbi i det på människor tömda hemmet.

Jag får stålsätta mig när jag tänker på filmen, den grep mig så djupt. Den handlar om kärlek i dess yttersta form. Slutet är, som jag ser det, ett uttryck för denna känsla och filmen gestaltar det smärtsamma och svåra som kärlek kan medföra när den är djupt känd. För mig är parets öde ett uttryck för det ansvar som kärlek kan kräva. Och det är tungt. Kärleken är inte alls bara lätt.

Den österrikiske regissören Hanekes filmer lämnar ingen oberörd. Framför allt filmen "Det vita bandet" har gjort djupt intryck på mig, ja, faktiskt inte bara det, han har genom den gett mig fördjupad förståelse av europeisk historia. "Amour" har gjort något liknande. Den ger mig en djup förståelse av vad vi människor faktiskt kan göra för varandra om vi är osjälviska i vår kärlek.