Margaret Atwood gånger 2

Den kanadensiska författaren, Margaret Atwood, 68 år i år, är en sällsynt produktiv skribent. Hon har skrivit i nästan alla tänkbara genrer, och alltid med ett genomarbetat språk som vittnar om hennes livslånga träning i skrivandets konst.

Hennes barndom med fadern som var entomolog märks tydligt i några av hennes tidiga böcker, men intresset och känslan för naturen genomsyrar hennes produktion och också hennes dystopier. Det gör också hennes starka engagemang för kvinnors rättigheter. I romanen Cat's Eye övertygar hon med sina beskrivningar av spelet mellan unga kvinnor och hennes förmåga att beskriva kvinnor och kvinnors situation är helt oslagbar. Hennes noveller rekommenderas som läsning vad gäller detta.

Därför är dystopin Oryx och Crake extra intressant eftersom den berättas ur en mans synvinkel. Boken handlar om Snowman som lever i en efterkatastroftid, där hans vän Crake, och hans älskade Oryx (båda är namn på djurarter, utdöda i denna civilisation) har spelat en avgörande roll. Vi får följa Snowman i hans desperata försök att överleva i den spillra som finns kvar av den gamla världen och insprängt ges förklarande tillbakablickar som ger oss en bild vad som har orsakat katastrofen.

Maktmissbruk, missbruk av jordens resurser, retorik som maktmedel, lägsta gränsen för vad människan kan göra mot sin medmänniska men också medmänsklighet, är några av de teman som tas upp i boken. Språkets förändring i en ny värld är ett annat tankeväckande ämne men det finns många. Jag har läst boken två gånger och är mycket imponerad av den. Den Atwoodska humorn ska inte glömmas bort, den lyfter oss över det dystra och slutklangen i boken inger hopp.

I recensenternas skara anses nog ändå Atwoods andra dystopi, A Handmaid's Tale (anspelar på en av Chaucers Canterbury Tales) vara ett strå vassare. Och jag håller nog med. Den är skickligare disponerad och tätare och detta beror på den stramare formen.

Berättaren i denna bok är en kvinna som fungerar som en ”handmaid”, tjänstekvinna, i ett framtida samhälle, där infertilitet har blivit ett allvarligt problem. De fertila kvinnorna som finns används formligen för att föda barn som har lämpliga fäder (män i maktposition), barn som sedan tas ifrån dem för att uppfostras av de mäktiga männens hustrur. Sexualakten är helt berövad sin njutningsaspekt och reproduktionssyftet är totalt dominerande.

Samhället är en kristen fundamentalistisk stat, där endast makteliten ges möjlighet att läsa, att samtala fritt och att förstås skapa familj. Det är ett fruktansvärt samhälle.

Om jag jämför denna bok med filmen Children of Men så finns det även här mycket som aldrig förklaras. Dessa luckor skapar dock ingen känsla av otillfredsställelse hos mig. Det beror dels på att Atwood ger en mycket lyckad förklaring till varför luckorna finns, mer vill jag inte avslöja, och det beror förstås helt enkelt också på hennes förmåga att övertyga läsaren. A Handmaid's Tale är en oerhört tankeväckande berättelse om att frihet att välja är något som vi måste värna om. Även i denna berättelse påminner Atwood oss om att kvinnor måste få lov att uttrycka sig på alla sätt. Boken är ytterst läsvärd och jag rekommenderar den varmt.