Filmen Babel kan på vissa sätt sägas handla om språkförbistring, att vi inte förstår varandra eller ens hör varandra. Men den handlar också på ett mycket konkret sätt om de olika livsbetingelser vi lever under. "Babel", i regi av Alejandro González Iñárritu
Filmen Babel kan på vissa sätt sägas handla om språkförbistring, att vi inte förstår varandra eller ens hör varandra. Men den handlar också på ett mycket konkret sätt om de olika livsbetingelser vi lever under.
Tre olika historier vävs samman av händelser vars samband egentligen i sig inte ger något djup åt historien. Det handlar mer om att yttre samband kan finnas när inre samband saknas.
Tre öden vävs samman, ett i Marocko inledningsvis då den amerikanska turisten, spelad av Kate Blanchett, blir offer för ett lekfullt träningsskott av några triggerglada unga marockanska pojkar. Det andra i södra USA, med bland annat en illegal mexikansk kvinna som en engagerande karaktär, och det tredje i Japan där en ung flickas livssituation skakar om mig grundligt, mest av de tre.
Det är en skickligt sammanvävd filmberättelse, omsorgsfullt hanterad i ord och inte minst i bild. Tät, innehållsrik. Enstaka bildsekvenser, som av en katt som smyger över ett golv, de två marockanska pojkarna som lyckliga och starka spjärnar emot vinden, oövervinnerliga, den unga japanskan som osedd och ohörd av alla, gör det grövsta hon kan komma på, för att bli sedd. Det är bilder som slår orden och är av det virke som gör mig som filmälskare benägen att hävda att film är oslagbart i sin förmåga att binda oss för stunden, om vi har förmåga till total närvaro.
Regissören Alejandro González Iñárritu känner jag till från denna films föregångare, 21 grams. Det är också en riktigt bra film men Babel tycker jag rymmer mer. Här finns en kritik av västvärlden som jag upplever görs på ett sätt som aldrig är övertydligt, som påminner oss om att det är vår värld (vars värden nu inkluderas och maximeras i till exempel Japan) och våra värden och värderingar som faktiskt skapar vårt moderna Babelstorn. Filmen visar upp en värld, lost in translation oss människor emellan. Bilderna från Japan ger, precis som i filmen Lost in Translation, en bild av ett människofientligt samhälle där hoppet står till, som alltid, det goda mötet människor emellan.
Läs Cronemans fina recension i DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=583797&previousRenderType=1