”En halv gul sol” av Chimanda Ngozi Adichie

En av de många födelsedagsböckerna, denna från Sarisen, är romanen En halv gul sol. Boken ligger i högar framskyltad på Gleerups, och med rätta. Dels är boken kritikerprisad, dels är den oerhört läsvärd (inte alltid är dessa två företeelser förenliga).

Vad jag bland annat inser när jag läser boken är att jag vet på alldeles för lite om Afrikas moderna historia och då specifikt om Biafrakriget och vad som föranledde detta. Efter att ha läst boken känner jag att jag vet mer. Jag känner också viss skam, och jag tänker inte gå in på varför. Skam är, som alla vet, en känsla, som inte bäst förklaras i ord. Den som läser boken förstår mig nog.

En halv gul sol är den symbol som fanns på den kortlivade republiken Biafras flagga. Eftersom bokens handling kretsar kring tvillingparet Olanna och Kainene, så kan man också se den halva solen som det den ena av dem är utan den andra. För dessa två har, även om de också hamnar i svåra konflikter, en band mellan sig som är lika starkt som livet självt, trots deras olikheter.

De två unga kvinnorna växer upp i en priviligierad miljö i Nigeria och vi möter dem till en början under sextiotalets första år då deras förhållandevis olika livsstilar beskrivs och deras förhållande till sina föräldrar, med mera. Det känns till en början som en rätt traditionell roman, med kärlekshistorier, konflikter med föräldrar, etc. Vi får också möta den unge Ugwu som i ung ålder kommer till Olannas älskare Odenigbo. Alla är de igbor, en av de många stammar som lever i Nigeria. Boken känns som lätt läsning och det flyter på. Tills.

Vi kommer till del två som beskriver slutet av sextiotalet. Det är en mycket osäker situation i landet och framför allt igbor börjar förföljas. Kriget bryter ut och fasansfulla levnadsförhållanden utvecklas efterhand. De priviligierade i landet som tillhör de förföljda stammarna lämnar i vissa fall landet, men både Olanna och Kainene väljer av olika skäl att stanna. Den förändring som detta krig innebär för de unga kvinnorna och människorna omkring dem och orsakerna till detta beskrivs på ett sätt som gör läsningen nästan plågsam men mycket, mycket övertygande.

Skam. ”Världen var tyst när vi dog” skriver en alternativ metaförfattare i boken (vem avslutas på sista sidan, jag blir påmind om ”De andras liv”, läs boken om du inte förstår varför, och har du inte sett filmen så är det ändå dags). Vi var tysta, världen var tyst när biafranerna dog. Upp till två miljon människor svalt ihjäl under de år kriget varade på grund av att nigerianerna skar av alla vägar in i landet och på grund av att världssamfundet inte tog det hela på tillräckligt stort allvar. Upp till en miljon nigerianer tros ha dött. Några enstaka, bland andra von Rosen gjorde tappra insatser men i stort gjorde det ingen skillnad. En god effekt, enligt författarinnan själv av kriget, var att Läkare utan gränser bildades.

Jag tycker att detta är en viktig bok att läsa och de nästan grafiska beskrivningarna, helt osentimentala, gör att man tar författarinnans fiktion på allvar. För det finns en realistisk bakgrund till denna fiktiva berättelse. Den är skriven av en som vet: Adichie har flera släktingar som deltog i den biafranska armén och hon är född i Nigeria. Det är en unik berättelse i så måtto att den ger oss inblick in något som få har överlevt, svält och desperation och vad dessa gör med oss. Att medmänsklighet trots allt finns kvar hos vissa under de avskyvärda levnadsförhållanden som beskrivs är en viktig sensmoralen i berättelsen.

”Må vi alltid minnas.” Så avslutar Adichie boken. Och ett sätt att göra det är att läsa En halv gul sol. Den ger en lärdom för alltid.