"Farväl Falkenberg" av Jesper Ganslandt
Den bild som starkast finns kvar inom mig från filmen Farväl Falkenberg är av de två vännerna David och Holger, badande nakna tillsammans. De står upp, vi ser dem framifrån. En stilla bild av ett paradisiskt tillstånd, en självklar gemenskap mellan vännerna i naturen. Man kan säga mycket om just denna scen, men låt mig beskriva den så.
Farväl Falkenberg inleds med små korta presentationer av de olika vännerna som ingår i det killgäng, eller unga-män-gäng, som filmen handlar om. Presentationen förstärks av text som berättar vad personerna heter, text skriven i vad jag tycker är riktigt illa valt typsnitt och format.
Efterhand kommer fokus mer och mer att glida över på några av de unga männen: de två bröderna Holger och John (spelade av två bröder med samma namn) samt David. De samtal och bilder där bröderna gestaltats känns så trovärdiga att man emellanåt undrar om det är spelfilm man ser. Kameran är närgången, ansiktena befinner sig ofta i utkanten av filmbilden, något som på en gång förstärker känslan både av avstånd och av närhet.
Filmen känns rätt trög i den första halvan, jag undrar vad som ska hända, försöker ställa in mitt genreseende, försöker även ställa in mina ögon när ”skakig kamera” används på ett rätt meningslöst sätt. Men så kommer det suveräna bilder, av interiörer som ibland känns oerhört bekanta och som också säger så mycket om dem som bor där. Ett fantastiskt exempel är killen som besöker sin gamla ensamma pappa. Pappan som lever ensam. En änkeman, säger någon i Filmomatgruppen som jag ser filmen tillsammans med. Ja, här luktar det ensamhet och tystnad. Denna scen griper tag i oss alla.
Andra bilder är av killen som har gått i OBS-klass och som desperat försöker göra något åt sitt liv. Han har startat en frukost-på-sängen-catering, en helt obegriplig idé, och när vi ser hur han försöker ta sig in i stugor för att se vad han kan plocka på sig eller hur han blossar på haschpipan så ser vi att det är inte något komiskt kring hans person.
Farväl Falkenberg är en helt unik film. Visst kan man känna Moodyssonstuk och säkert Dogma och mycket annat som mer kunniga recensenter kan få referenser till, läs till exempel Fredrik Strages härliga recension i DN. Men jag tycker i stort att Ganslandt har hittat ett alldeles eget sätt att berätta om sig och sina vänner och sin generation (han har sagt att materialet till stor del är självbiografiskt).
Vi får inga pekpinnar. Mycket lite händer i filmen som kan summeras som filmens story. Det är ett slags fragmentariskt berättande (kanske delvis på grund av att filmen bygger på 100 timmar material som egentligen skulle utgöra grunden för en TV-serie) som i min efterarbetning, framför allt bygger upp en känsla av sorg över dessa killars på många vis meningslösa liv. Men ännu mer, menar jag, ger en helt lyckliggörande beskrivning av mäns vänskap.
För här känner jag – Äntligen!! Äntligen en film som beskriver män med varma, nära relationer. Den vackraste är den mellan David och Holger: Det är en sådan vänskap som barn har. De är inte rädda för tystnad emellan sig, dessa två. De tiger tillsammans, de njuter av naturen tillsammans, de luktar som barn på varandra. Jag tycker detta är något av det vackraste jag har sett på film.
En annan scen som berör mig mycket djupt är när filmens mest dramatiska händelse sker (jag vill inte avslöja något för den som inte har sett filmen) och Holgers pappa (som verkligen måste vara Holgers pappa, likheten är slående) kommer in för att ge tröst till sin son. Pappa tröstar sin vuxne son. En pappas hand på sin vuxne sons arm. Kameran träffar fokus knivskarpt. Medkänslan hos pappan är total.
Slutet virvlar snabbt förbi i korta bildklipp, tillsammans med eftertexterna, något som känns rätt stressande, eftersom bilderna är betydelsebärande de med. Detta kunde lösts på något bättre sätt. Den eftersökta effekten, att skapa kontrast mellan det tidigare berättandet i mycket lågt tempo, och den om efterhistorien i högt tempo, kanske bygger på en bakomliggande tanke. Men för åskådaren är det frustrerande.
Det finns brister och oskönheter i filmen som man kan hänga upp sig på. Man kan notera till exempel att det inte finns minsta analys av dessa unga mäns passiva livsstil. Men min känsla efter filmen, och min åsikt så här några dagar efter, är ändå att detta är en unik film, om vi kan ge oss hän i ett mycket personligt sätt att berätta. Se filmen med ett öppet sinnelag.